Här sitter jag i mitt rum och försöker vakna upp med ett glas kaffe. Yeah you heard me, jag dricker inte från en kopp utan från ett stort glas hur ofint det än låter. Just nu är jag opepp på livet och allt som hör till. Ångest och oro sveper om mig blandat med dagar bestående av tomhet och apati. Kroppsångesten är nog det värsta just nu och det hjälper inte att jag känner en stor skam över vad det får mig att göra. Dessa tankar har tagit för många år av mitt liv men jag är ändå inte redo att släppa taget än. Mat är min drog, min hemliga älskare, min värsta fiende och min bästa vän. Det var en hatkärlek redan första gången vi möttes och så har det fortsatt.
Men nu ska jag inte sitta ältandes om det mer och klaga som jag alltid gör. Idag ska jag försöka tänka på annat och framförallt plugga skiten ur mig så att jag äntligen blir klar med mina uppgifter. Jag ska träffa min mentor idag igen och då ska vi gå igenom allt jag måste göra under kurserna och göra upp någon sorts struktur som jag saknar helt och hållet. Jag märker redan nu att jag inte är redo för att plugga på universitetet än men jag tänker fan ändå klara de här två som jag redan har gett mig in på! Det kommer bli tufft för nu har lärarna bytt inställning och säger att det muntliga är ett krav på kursen, så som de alltid har varit i nästan alla kurser genom hela livet. Tack, då måste jag vara helt körd alltså? Sedan vill de fortfarande pracka på mig ljudböcker bara för att det står att jag rekommenderas att göra en dyslexiutredning i läkarens utlåtande. 1. Jag är fortfarande inte diagnostiserad med det. 2. Jag har fortfarande uppmärksamhetsproblem och kan inte lyssna så särskilt bra. – Men såklart fattar de inte det trots att jag har sagt det upprepande gånger. Och inte heller kan jag läsa fem böcker varje vecka och minnas tillräckligt mycket för att skriva om det.
Hur kommer det sig att så många klarar av att studera, jobba, träffa vänner och ta hand om hemmet samtidigt? Är de supermänniskor eller ligger jag efter i revolutionen? Jag klarar knappt av ens en jävla kurs där jag egentligen redan kan allt som sägs, hmpf. Och ja, nu klagade jag ännu mer trots att jag skrev att jag inte skulle göra det.
sv:tack!
svar: okej, tack 🙂 men måste jag ha nåt program för att kunna ladda ner dom?:P
svar: okej, man behöver alltså inget nerladdningsprogram till det? 😛
svar: okej, men tack för länken, ska sitta och försöka fixa med det efter frukost 🙂
sv: ja eller hur 😀 färg på vardagen gör en gla:D
sv: Ja, hon är söööt! Tack. c:
Första bilden var lite skum, hon brukar inte ha den där läskiga minen. Dock så var det den enda bilden jag fick på henne där hon kollade in i camen. ;___;
hmm… ja du jag gör ganska mycket allting de du skrev varje dag. Men det är min livstil och desutom är jag som person en som nästan aldrig tänker på mig själv. Glömmer bort att fixa mig, tänka på hur jag mår och vad jag….
Var också rädd, skrev precis om hur gruppen var i ett inlägg. =)
Ang. ditt inlägg – maten är precis samma sak för mig, en vän, en fiende, en kärlek, ett hatobjekt…
Och det är svårt att ha koncentrationssvårigheter och försöka plugga samtidigt.
Och läsa fem böcker i veckan är tröttsamt, tills sist blir det bara en massa bokstäver, man minns inte orden längre..
sv: Haha ja! tyvär var vi tvungen att göra det idag >n<
Och vi fick inte ens leka efteråt D:
sv; japp, kan väl alltid prova på 🙂
jag är ett sånt kontrollfreak typ, tycker att saker inte händer om inte jag gör det…sedan ska jag alltid ha saker på mitt sätt….
sv: ja jätte taskigt D:
Jävla cool blogg du tösen!
Kaffe i glas låter ofint ? Själv brukar jag tycka att de som känner sig finare dricker ur glas. ;D
Eller hur, hoppas bara att fortsättningsvis det bli lika bra. =)
Det är väll klart, visst, man läser orden om och om igen, men man glömmer av vad som faktiskt stod..
Därför är jag glad att jag är sjukskriven, som det ser ut nu, är jag glad att jag kan läsa mina favoritböcker, något annat hade varit närmast omöjligt.