Idag är det ett helt år sedan jag började på Mandometerkliniken

Och på ett år har jag inte kräkts, hetsätit, vägrat äta en eller flera dagar i sträck, sett vad jag har vägt, tränat mer än tre timmar i sträck, räknat varenda kalori jag har fått i mig, spenderat hela dagar till att läsa om olika sätt att bränna kalorier, kryddat sönder maten för förbränningens skull (oh lord…), valt lightprodukter istället för t.ex. riktig Cola, undvikit kolhydrater eller fått ångest av något så töntigt som broccoli.

Jag har lärt mig att vanlig mjölk inte är farligt, att jag inbillade mig själv och andra att jag var känslig mot gluten för att kunna slippa frågor och att Coca Cola är mycket godare än Zero. Sen så har inte människor skrikit om hur tjock jag är efter mig heller som jag fånigt nog oroade mig för. Det är svårt att inte äta lite mer än vad jag får ibland och vissa dagar slarvar jag med vissa måltider men jag beter mig inte längre ätstört. Jag låter inte mina tankar styra mitt beteende. Jag är helt enkelt… nästintill fri. Hunger och mättnadskänslorna bråkar fortfarande lite men det har helt klart blivit bättre. Suget likaså då jag faktiskt kan känna mig nöjd, och det på så mycket mindre än förr.

Nu ska jag äta kladdkaka och njuta av att jag får göra det och att jag varken tappar kontrollen eller känner att jag måste göra mig av med det. Inga fingrar i halsen och inte överdriven träning som bara bryter sönder kroppen. Jag trivs inte med min kropp alls och känner mig extremt obekväm men att bli frisk är fortfarande värt det. Dessutom kommer jag aldrig att acceptera min kropp om jag bara fortsätter att göra allt i min makt för att bli av med den.