I´ll miss you but I have to take this step.

Det tog verkligen emot att berätta för gruppen att jag ska sluta där och bege mig vidare. Ledarna peppade mig till att berätta helt själv om det och verkligen utmanade mig medan jag satt där med ångesten i halsgropen. Det gick väl kanske inte så smidigt som jag önskar att det hade gjort men jag vågade i alla fall säga de där orden som har en sån negativ klang, ”jag ska sluta”. Det kändes fel att säga det och det här tar emot något så otroligt, men det är nog dags för mig att dra vidare. Jag kan inte förneka att jag är livrädd och har en enorm separationsångest, under hela mötet så försökte jag att samla ihop mig från att hyperventilera utav ångesten. Men jag känner mig själv tillräckligt mycket för att veta att det är nu eller aldrig. Vad blir mitt nästa steg?