I´ll never give up

Morgonens DBT-möte med gruppen gick helt okej, men som vanligt så var jag så trött så att jag höll på att somna flera gånger vilket kändes väldigt jobbigt. Två nya kvinnor har börjat i gruppen nu och det känns lika läskigt som varje gång det blir förändringar. Men jag var ändå duktig nog att börja prata med den ena under rasten och efteråt så pratade jag med en annan tjej på bussen då hon tydligen skulle åka samma linje som mig. Det blev många pinsamma och tysta stunder där jag febrilt frågade mig själv om vad jag skulle säga och hur jag borde prata för att inte göra bort mig. Som vanligt så fann jag inga svar och pratade på nervöst medan jag knöt i hörlurarna som jag brukar när jag blir rädd. Ändå så är jag stolt, för trots ångesten så vågade jag öppna munnen.

Nu har vi precis avslutat kapitlet validering för att börja om med medveten närvaro som kommer om igen efter varje kapitel. Att validera är mycket svårare än vad jag trodde första gången jag lärde mig ordet, det är verkligen inte lätt att validera sig själv eller att söka validering från andra. Att ens se att någon validerar en är svårt. Alla i gruppen höll med om att det var riktigt knepigt så trots allt så är det ju ändå det som vi behöver öva mer på. För mig så kommer det att vara en återkommande läxa hos min individualterapeut  ett bra tag till då det är viktigt för min självkänsla. Förhoppningsvis så löser knutarna upp sig efter ett tag så att jag kan validera utan att lägga så mycket tankar bakom det.

Nu ska jag nog tvätta håret och ta hand om mig själv, ta det lugnt och bara vara.
Ha en bra fortsatt kväll!