I´m a complicated mess

Hur kunde jag vara så dum att jag använde kylan som en ursäkt till att inte gå ut på kvällspromenader längre? Att gå ut med musiken på högsta volym verkar vara det enda som får mig att faktiskt kunna tänka efter och inse hur jävla mycket jag överdriver så fort något känns lite jobbigt. Det är inte så många som har lösenordet till mina låsta inlägg men den där rubriken var en sån där spur of the moment thingy. Känslor suger inte, tvärtom så de helt underbara. Ibland råkar de bara vara för jävliga och en smula förvirrande.

Jag hade visst glömt bort hur intensiv och impulsiv jag kan vara. Och jag hade definitiv glömt bort anledningen till varför jag blev så beroende av promenader att jag gick ut varenda kväll. Det är den enda stunden då allt som har hänt lyckas sjunka in så att jag kan reflektera över mitt beteende och mina känslor. Helt plötsligt finner jag en viss logik i det hela. Under 40 minuter hinner jag ställa tusentals frågor till mig själv och i slutändan känner jag mig trots allt lite klokare. Även fast det är många som jag ännu inte kan svara på.

Varför låter jag mina rädslor styra mitt liv? Varför hämmar jag mig själv så pass mycket som jag gör? Är det verkligen så farligt att visa ens riktiga jag? Är det verkligen rimligt att jag antar att alla ljuger på grund av en tidigare händelse? Varför tar jag allt som en bekräftelse på hur dålig jag är som en person? Vad är meningen med att anta att alla anser en vara en börda när man egentligen bara kan släppa loss för en gång skull? Varför bryr jag mig ens så jävla mycket? Varför reagerar jag som jag gör? Varför ger jag alltid så konstiga svar under press? Varför slutar jag aldrig att provocera andra och trycka på deras knappar? Vad i helvete håller jag ens på med?

Många frågor med få svar. Men helt plötsligt finner jag små pusselbitar som förklarar varför jag är som jag är och då känns det lite lättare att hantera hela situationen. Då kan jag använde mig av förnuftet och inte förlora mig totalt i känslor som oftast bara är överdrivet dramatiska. Så nej, just nu mår jag inte så jävla dåligt faktiskt. Speciellt inte nu när solen äntligen kom tillbaks och sken hela dagen! Fast nu är det dags för en dejt med mörkret istället. Jag hoppas bara inte att mina fötter försvinner ner i leran igen som igår…

Lämna ett svar