I´m back from Finland, back to the snow chaos.

Hemfärden bestod av stress och tydligen en hel del kvarlevor av snöstormen som oturligt nog inte hade lättat när vi lämnade Sverige igår. Ingen buss gick, tunnelbanorna krånglade och pendeltågen bytte spår helt plötsligt och gick lite hur som helst. Julian och jag sprang runt som galningar mellan spåren och upp för de hala trapporna medan jag svor och röt så fort en stackars människa irriterade mig genom att stå i vägen eller genom att gå som en sömngångare. Jag är inte alltid den blyga rädda tjejen som stirrar ner i marken och undviker ögonkontakt, när jag är stressad och förbannad så blir jag istället aggressiv och rätt så otrevlig om man ska säga det lite förfinat. Som alla andra så har jag en gräns och när den är övertrampad så blir jag nästan mordisk och lite väl impulsiv, då förändras hela min personlighet på mindre än en sekund. Jag får verkligen trycka in naglarna i mina knytnävar och spänna hela kroppen för att inte göra något dumt, istället så säger jag en hel del fina och mogna svordomar och försöker hålla mig från att skrika ut som jag egentligen vill göra.

Nu är det skönt att vara hemma igen och bara andas ut all frustration. Det var rätt kul på Close-up men såklart så kom något i vägen så att jag inte kunde vara lika rolig eller social som jag ville vara. Jag har alltid haft mer eller mindre muskel och ledvärk, men redan igår så började det bli helt okontrollerbart och det kändes som att någon skar mig ända från fötterna till höfterna. Ibland så kunde jag knappt resa mig upp för att det gjorde så ont och resten av tiden så klagade jag mest då jag inte kunde tänka eller fokusera på något annat. En positiv sak är väl att jag inte drack för snabbt eller för mycket, jag blev bara lite smått lullig och hade kontroll över mig själv och mitt drickande även fast jag innerst inne ville hälla i mig mer. Men just då så kände mig tillräckligt stark för att bestämma över tankarna och känslorna så jag struntade i det och försökte vara så social som jag kunde. Tyvärr så var ångesten där och hälsade på då och då, jag ångrade mig för både mitt frisyr och klädval då jag kände mig som en deformerad flodhäst. Jag skämdes för hur jag såg ut och kände mig vidrig när jag valsade runt i korridorerna och barerna där man alltid blev utstirrad. Att de skrattade åt mig på insidan är inget som jag tvekar på tyvärr, men egentligen så borde jag väl inte bry mig. Det vill jag i alla fall inte göra.

Men nu börjar det här inlägget bli lite väl långt så nu ska jag nog avsluta skrivandet och återgå till den andra sidan av internetvärlden. Kanske så kan jag skriva mer om hur det var på kryssningen imorgon, problemet är bara att jag inte vet hur jag ska runda av och sammanfatta det lite mer så att det blir lite lättare att läsa. Ingen gillar väl en massa spyor av ord och meningar som man lätt tappar bort sig i? Eller så är det jag som är för självkritisk, igen. Bilden är från igår innan vi drog på färjan så nu får ni se hur jag såg ut, jag hade en svart stickad tröja och en tofs istället för utsläppt som jag brukar. Sedan hade jag också leopardstrumpbyxor på men det fick jag såklart ingen bra bild på. Men nu så ska jag låta er vila från läsandet, god natt!