Jag önskar att det fanns en avstängningsknapp i hjärnan så att jag kunde få slippa allt övertänkande. Vissa dagar slipper jag skiten så att jag kan få känna mig glad och positiv. Andra dagar, som denna, går tankarna på högvarv och får mig att känna så otroligt svag.

Jag är så himla trött på hur samma tankar spinner om och om igen som en jävla karusell som aldrig tar slut. Dagar blir till veckor och veckor blir till månader. Hur länge ska jag behöva gå runt och älta samma skit egentligen? Hur jag än vrider och vänder på det kommer det aldrig att ge mig någon klarhet. Ingenting kommer att förändras och mina känslor kommer inte att bli mindre sårade.

Det som har hänt har hänt och precis som när jag var yngre måste jag acceptera att jag inte alltid kan få avslut. Så varför känner jag att jag behöver det så desperat? Hur jag än försöker bli det exakt samma sak som tidigare. Jag biter ihop och stänger av tills att jag bryter ihop och inte lyckas hålla känslorna i styr. Mina murar rämnas och där ligger jag själv, totalt exponerad.

Då tar negativiteten så lätt över och tankarna börjar spinna allt snabbare. Vad gjorde jag för fel? Vad är det för fel på mig? Vad gjorde jag för att förtjäna det här? För hur situationen än såg ut så kommer jag alltid lyckas vrida det till att det är mig det är fel på. För jag kan bara göra fel och jag förtjänar inget bättre. Jag föddes värdelös och kommer att dö värdelös. Därför är det så lätt för människor att behandla mig som en trasdocka. Leka med mig när de har lust och sen slänga bort mig som om jag vore totalt betydelselös.

Jag vet inte varför men det är så jävla lätt för mig att dra det hela alldeles för långt. Det är som om något i mig måste dra ner mig i mörkret och tvinga mig möta mina största farhågor.

Jag önskar att jag kunde få avslut så att jag kan släppa olika saker från det förflutna. Men precis som när jag var liten så hade jag aldrig modet att stå upp för mig själv och vara öppen med att jag behövde det. Och precis som förr så måste jag acceptera att jag kanske aldrig kommer att få det. Jag vet att jag måste kunna ge mig själv avslut, men jag vet inte hur.

Kanske just för att den där självdestruktiva sidan av mig inte riktigt har dött ut ännu. Hon utnyttjar dessa tillfällen alltför väl. Så när jag tittar mig själv i spegeln nu ser jag inte den person jag annars ser. Jag börjar istället att se bilden av mig själv som jag tvingade fram under så många år. Mitt självförtroende dippar och all skavanker blir smärtsamt tydliga.

Detta mörker är ljust jämfört med förr

Trots det glädjer jag mig åt det faktum att jag är så mycket bättre idag. För hur dramatisk jag än låter just nu är det ingenting mot hur det har varit. Så det är ändå en tröst när livet börjar kännas mörkt igen. För detta mörker är otroligt ljust jämfört med förr.

Den medvetenheten räcker dock inte för att stilla den inre sorgen. Mina tankar slutar inte att spinna och mitt överanalyserande av varenda lilla detalj dränerar mig totalt. Jag hatar verkligen när jag känner så här. Jag är så fruktansvärt trött på att känna mig som en martyr. Det sista jag vill är att tycka synd om mig själv, men här sitter jag och våndas i min egna självömkan.

Allt jag vill är att bli befriad och jag hatar att erkänna det, men jag är inte den som kan befria mig. Makten ligger i någon annans händer och det skrämmer mig. För om livet har lärt mig något är det just det faktum att jag inte kan lita på att andra räddar mig. För hur ofta jag än försöker vara öppen för det slutar det alltid på samma sätt. Jag blir kvarlämnad i mörkret och får dra upp mig själv.

Hur ofta jag än kämpar mig tillbaks till ljuset så lämnar dessa livsläxor ärr på kroppen. På ett sätt blir jag starkare, men på ett annat svagare. För trots jag har lyckats komma upp igen ligger det fortfarande delar av min själ kvar i det dunkla mörkret. Jag blir alltmer självständig, men mina tillitsproblem blir allt större. Jag växer som person, men förlorar mitt inre barns oskuldsfullhet.

Från en dag till en annan

Behöver jag verkligen få svar så pass mycket? Är jag verkligen fastbunden när jag inte får någon klarhet? Jag började skriva det här inlägget i måndags innan jag sen blev för upptagen med annat. Nu idag har jag en lite mer positiv attityd och känner mig mest fascinerad över hur mina tankar fungerar ibland.

Jag skriver som om att många har lekt med mig och slängt bort mig, men ärligt talat så stämmer det inte. Så varför känner jag det så starkt ibland? Varifrån kommer dessa tankar och känslor? Har det verkligen att göra med hur andra har behandlat mig eller är det något som jag har skapat själv ur tomma intet?

Jag förstår inte riktigt heller min besatt med att få klarhet och behovet att förstå allting. Vilken information behöver jag för att komma vidare? Kommer det verkligen att få mig bättre? Varför stoppar det mig i huvud taget?

Ibland undrar jag ifall jag undermedvetet sätter krokben för mig själv. Att jag helt enkelt är för rädd för att släppa taget och gå vidare. Men jag förstår inte riktigt varför. Jag är trött på att vänta och jag är urless på att befinna mig en stagnerad energi.

Så vad väntar jag på egentligen?