I´m just not good enough.

Jag känner hur deras besvikna blickar skär in i mig som knivar igenom bröstet. När deras ögon möter mina bränns det bakom ögonlocken och jag måste kämpa för att tårarna inte ska rinna ner för kinderna. Orden orsakar explosioner i mitt huvud och en ringande ton ekar i mina öron i timmar för att tysta vad de har sagt. Ibland så gör det ingen skillnad om jag inte får de där hjärtkrossande kommentarerna, tonen på rösten och blicken i deras ögon räcker för att jag ska känna av deras besvikelse. Det är inte ofta som jag förstår vad det är som jag har gjort fel men jag vet tillräckligt för att inse att jag helt enkelt inte är bra nog. Jag duger inte utan gör bara fel och misslyckas konstant. Det spelar ingen roll hur mycket jag än anstränger mig så länge det inte blir perfekt. Att göra mitt bästa räcker inte så länge resultatet inte blir bäst. Det finns många vuxnas blickar som jag aldrig kommer att undkomma men snart är skolan slut och då slipper jag åtminstone känna av besvikelsen som finns där. Snart slipper jag känna av deras hån som jag känner varje gång jag blir ignorerad. Om ett tag kan jag gömma mig ifrån deras blickar för att sedan möta nya. Nya blickar som synar alla mina misslyckande.