Jag ser hur mörkret sväljer dig alltmer för varje dag som går. Dina tårar tar aldrig slut och varje dag går samma låt på repeat. Jag får höra alltför många gånger att jag är den enda som kan rädda dig, men hur mycket jag än försöker är jag inte stark nog.
Jag ser hur du sakta drunknar och hur mycket jag än försöker dra upp dig stannar du kvar. Ju mer jag drar desto längre dras jag ned i ditt mörker. All min energi äts upp och din smärta blir även min. Nu är jag fast i mitt egna mörka hav, men du är aldrig där för att försöka dra upp mig. Istället vänder du ryggen till och håller dig kvar i ditt egna mörker.
Sedan händer samma sak igen och igen. Olika människor, olika situationer men samma känsla av total hopplöshet. Jag försöker rädda andra som vänder ryggen till och låtsas som att de inte ser smärtan de åsamkar. Jag ger allt jag kan även när jag inte har något kvar att ge. Trots det är det ingen som försöker dra upp mig från mitt mörker. Jag får alltid försöka dra upp mig själv.
Tystnaden ekar och att ni knappt klarar av att möta min blick är nog det som gör mest ont. Jag vet att ni inte har kapaciteten att göra mer, men ni kunde åtminstone ha försökt. Ni kunde ha sträckt ut er hand, men istället vände ni er bort och lät mig falla helt ensam.
Era vackra och kärleksfulla ord känns så meningslösa när jag sitter och gråter i min ensamhet. Var var ni egentligen när jag behövde er som mest? Satt ni och väntade ännu en gång på att jag skulle komma och lösa allt? Jag förstår inte hur jag hamnade här.
Är det min förbannelse att försöka laga andra medan jag är så jävla trasig själv? Allt jag någonsin behövde var en utsträckt hand.
”But I’m tired and I’m hurt, and I always try to put you first
But you see I’m not worth it to you, so why are you worth it to me?
Broken, broken, broken, you know that I’ve always been
Broken, broken, broken, you know that I’ve always been”
För varje vecka som har gått har jag fyllts med nya tankar, perspektiv, frågor och även svar. Man skulle kunna tro att allt det här reflekterande över det förflutna håller mig tillbaks, men det är faktiskt helt tvärtom. Ju mer jag gräver desto längre fram kommer jag samtidigt som jag kan släppa taget.
Jag processar om allt på rätt sätt, mentaliserar och ser saker och ting ur ett annat perspektiv. Det blir allt lättare rannsaka mig själv ur mindre dömande ögon och kunna visa mig själv empati.
Visst känner jag som jag skrev sist ibland. Att jag inte passar in, att jag är konstig och helt ensam. Vissa dagar känner jag mig ovärdig och värdelös. Andra dagar känner jag mig totalt ostoppbar. Det som skiljer på förr och nu är att jag inte ser alla mina tankar och känslor som en absolut sanning. Jag är mer medveten om mitt destruktiva tankemönster och låter inte det ta över totalt.
Fast självklart, jag måste medge att det är jävligt svårt i vissa stunder. Men transformationer har väl aldrig varit känt för att vara enkelt… Samtidigt är det lite spännande. Det känns som att jag är i en rätt lång fas där vad som helst kan hända. Som alltid har jag noll tålamod och jag vill att allt ska hända på en gång, men jag försöker sakta ner och ta en i sak i taget.
Det är en stor utrensningsprocess där jag släpper gamla känslor, materiella ting, människor och ohjälpsamma beteenden. Det är inte alltid så lätt och ibland plockar jag tillbaks det jag har släppt, men jag kommer trots det alltid lite längre fram. Att ta 2 steg fram och 1 steg bak kanske tar tid, men det innebär ändå att man aldrig står stilla.
Mitt i all utrensningsarbete har jag verkligen jobbat hårt på att öppna upp mig mer och visa mig sårbar. Ibland känns det skitfånigt, men jag har så jävla fina vänner som verkligen hejar på mig och uppmuntrar mig att fortsätta. Jag förväntar mig alltid att någon ska säga att jag korkad eller konstig, men om och om igen möts jag endast av kärlek.
Tack vare mina vänner och all kärlek de har gett mig har jag insett hur mycket jag faktiskt letar efter fel på mig själv. Ibland är jag nästan helt besatt av att hitta något som bevisar min ovärdighet som människa. Jag liksom förväntar mig att alla dömer mig och snackar bakom min rygg. Jag har faktiskt inte insett just hur pass mycket jag har gjort det. Eftersom att jag har jämfört mig med mitt egna förflutna så har jag tänkt att jag har rätt bra självförtroende. Men det här bevisar ju snarare att jag har en hel del kvar att arbeta med.
Jag har också börjar lära mig mer om vad och vilka som ger mig energi. Ibland är till exempel den bästa terapin att sitta på Discord och sjunga till låtar på Youtube med en av sina bästa vänner. En annan gång är det att pimpla daiquiris och snacka om allt mellan himmel och jord. Vissa helger behöver jag vila i sängen framför filmer, andra helger behöver jag komma ut och skratta med vänner.
Jag måste bara bli bättre på att lyssna på min kropp och inte fortsätta att pressa mig själv vid fel tillfälle. Det är just det här med att hitta den perfekta balansen som är svårt. Men tro mig, jag kommer att hitta den!