I´m only happy when it rains

Två år gammal bild. Känner mig sådär äckligt okreativ och tråkigt just nu. Hatar mina kläder, hatar mitt utseende, hatar mina känslor som jag inte kan förstå, hatar att bo i mitt äckliga rum, hatar att jag inte kan städa, hatar att jag egentligen inte hatar allt som det låter. Hat är visst ett starkt ord har jag hört så kanske är det så att jag helt enkelt bara ogillar. Hur vet man det? Hur vet man hur man faktiskt känner? Jag kan inte avgöra om det är mitt humör som svänger för var sekund som går eller om det bara är så att jag inte känner mig själv och därför inte känner mina egna känslor. Kanske är det så att jag bara måste göra allt så dramatiskt som möjligt för att försöka kväva min uttråkning, om det är så att jag faktiskt känner det på riktigt och inte bara inbillar mig det. Och var kom den här texten ifrån? Jag skulle skriva om hur dålig jag är på att blogga och komma på någon bra ursäkt men helt plötsligt kände jag behovet av att visa hela världen hur hatisk jag känner mig. Jag börjar väl bli lite gammal, gaggig och en aningens bitter. Men vet ni vad? Även fast jag inte har skrivit så mycket så känns det lite bättre och helt plötsligt får jag lust att skratta åt mig själv. Och om det är något jag behöver göra mer så är det att skratta. På riktigt och inte det där framtvingande fnittret. Livet känns så mycket lättare när man inte tar allt så seriöst.