Jag går runt med ett svart moln över mitt huvud som följer mig för varje steg jag tar. Det åskar, blixtrar och öser regn ner på mina axlar men det värsta av allt är att jag har orsakat det själv med mina egna händer. När solen väl tittar fram så puttar jag iväg den och framkallar ännu fler moln för att dölja det lilla ljuset som fortfarande syns från horisonten. En del av mig vill inte se det ljus som existerar i min värld, en del av mig vill bara se mörker och gå runt i blindhet. Om ärligheten ska komma fram ur mitt falska skal så måste jag erkänna att jag är rädd för att må bra. Även fast jag strävar och kämpar för det så känns det fortfarande så ovant när jag ens snuddar vid ordet lycka. Jag känner mig naken och vilsen när mina dunkla moln inte förföljer mig vart jag än går, det känns helt enkelt fel. Smärtan har varit något jag har använt mig av i så många år nu för att fylla en del av tomheten, så att leva utan sorgen och ångesten känns onaturligt. Den lilla flickan inom mig känner sig smutsig. Jag förtjänar ändå inte att må bra så varför skulle jag tillåta mig att göra det? Jag är kluven på det sättet. Ena sidan vågar inte må bra medan den andra sidan anser att jag inte får.
Men för att inte verka alltför negativ så ska jag göra en liten självvalidering nu. Idag borde jag vara stolt över mig själv och vara glad över hur duktig jag har varit. Nu är det exakt ett år och sju månader sedan jag skar mig, jag trodde aldrig att jag skulle klara av det men det gjorde jag. Impulserna och tankarna finns kvar men jag kan hantera dem. Ibland känns det som att jag nästan avlider pga. abstinensen efter att få straffa mig själv men den känslan avtar sakta ju mer tiden går. De andra självskadebeteenden har också minskat drastiskt så mina framsteg är enorma trots att det kanske inte verkar som det när jag spyr ut en massa galla på bloggen. Inom en snar framtid så kan jag kanske våga lita på mig själv och sluta undvika saker som förut kunde framkalla den extrema ångesten. Jag önskar bara att jag kunde sluta längta så mycket efter något som jag avskyr.
åh duktig 😀 *krama*
Duktigt älskling <3
Jag älskar dig sötnos <3
Jag har läst din blogg ett tag nu efter att du kommenterade min en gång, hihi.
Känner igen mej så himla mycket, och tänker "shit, det finns fler än jag som mår piss."
Det känns bra på något sätt, för det är så ensamt om du förstår hur jag menar haha.
Fast när jag läser allt blir jag så damn ledsen, tycker att du är så himla fin, duktig och stark. Jag vill vara som dej, lika stark. För det är du verkligen. Även fast du kanske inte känner så 🙁
Äschdå, nu ska jag sluta innan jag blir för känslosam hihi.
Kram!
hej hej heja! forts'ätt att göra framsteg. du är grym!
AWEZZUUHM BLOGG :3 ♥
AWEZZUUHM BLOGG :3 ♥
riktigt duktigt! och starkt gjort. Kan inte vara lätt att ta sig upp, men du har gjort det 🙂
Det är inget konstigt alls, jag har känt/känner ibland likadant. Vem är man utan den där "tragiska" (förlåt ordvalet) identiteten som man levt med så länge? Man har ju tappat bort sig själv, sitt sanna jag, någonstans på vägen. Och det är verkligen inte lätt att bryta sig loss. Vi vet inget om "lyckligheten", vad är det? Hur känns det? Hur fungerar man då? Kanske är det trots allt "lättare" att hänga fast vid den ångestfyllda individ man är – det vet man ju verkligen hur det fungerar! Det här handlar om rädsla. En rädsla vi måste komma över, på något sätt. Jag lyckas i perioder att känna lycka (?), men inte ens den är sann utan härstammar ur min bipolära sjukdom.
Så… jag förstår precis hur du menar. Har svårt att formulera mig känner jag, men jag tror du förstår vad jag menar. Du är ju trots allt väldigt klok och stark – hur hade du annars kunnat lämna självskadandet? Dessutom är du väldigt duktig på att skriva och även om jag inte känner dig så märks det tydligt att du har resurser. Men det är så himla svårt att se själv, jag vet. Allas "du är stark", "du kan", osv känns som rent nonsens.
Men vet du vad? Jag tror faktiskt ändå att de har sant! Visst KAN vi! Vi har åstadkommit mycket, kommit en lång bit på vägen, även om vi fortfarande bär den där jävla ångesten inombords.
Jag hejjar på dig! Du har fixat det så länge *grattis* och se till att aldrig vända tillbaka, det är INTE värt det. Fortsätt fortsätt fortsätt, ge ALDRIG upp.
Way to go, girl! Hold your head high!
Det går förresten inte att följa uppföljningskommentarer här. Skulle vara nice om det var något som gick att fixa. Så… jag kan inte se om du svarar. Men jag har åtminstone kommenterat, tror aldrig jag gjort det här innan trots att jag läst dig länge.
Iaf – hoppas du får en fin dag!