Äntligen skiner solen igen och värmen har kommit tillbaks utan alltför mycket kalla vindar. Det är så underbart! Jag måste även säga att jag uppskattar att ett par läsaren har frågat efter bilder på håret och bilder i huvudtaget. Tyvärr så har min självkänsla varit så låg så att jag faktiskt inte har kunnat förmå mig till att ens försöka ta några nya bilder. Mitt utseende äcklar mig för mycket och ärligt talat så tycker jag faktiskt att jag blir ännu mer grotesk på bilder, i alla fall för det mesta. Mitt ansikte ser så slitet ut, på sista tiden har jag fått mer finnar och mina mörka ringar under ögonen har blivit ännu mörkare. Ansiktet ser så snett och ojämnt ut, min hy är förskräcklig och nu har jag även fått eksem i hårbotten. Igår när mamma rakade min undercut så föll en stor lock av håret ner i handen på mig, hon började intala mig om att jag tar för mycket tabletter och färgar håret så ofta så att det börjar gå av. Visst kan det har vara så att hon råkade klanta sig med rakapparaten men hon lyckades ändå få mig att bli väldig nojig. Jag höll på att gråta och fick panikångest igår bara för det där lilla, nu börjar jag tro att jag kommer bli flintskallig.
Min kropp ser minst lika konstig ut som ansiktet och jag känner mig förbannat bred och knubbig. Igår när jag ställde mig på vågen så visade det sig att jag hade gått ner i vikt men glädjen för det höll i en minut. ”Det är bara för att jag inte har druckit så mycket på ett tag, det är bara vätskevikten som har försvunnit”. När det kommer till mig själv så existerar det ingen logik, hur lågt mitt bmi än säger så kommer jag alltid att vara tjock. Så är det bara, punkt. Fy fan, jag hatar att jag hela tiden ska klaga på min vikt och mitt utseende. Jag känner mig så jävla patetisk. Varför ska det vara så svårt att känna att man duger?
Sv: okejokej 🙂