Today is not my day. Jag har sovit bra och arbetsdagen har gått helt smärtfritt. Det var en sån där skön och lugn dag som man vanligtvis älskar. Men det spelar ingen roll hur bra dagen än har varit när man har vaknat på helt fel sida. Det finns saker och ting som jag verkligen behöver tänka över men hur jag än vrider och vänder kommer jag aldrig fram till något. Inget känns riktigt rätt just nu. Jag är arg, ledsen, stressad, likgiltig, trött, orolig, avtrubbad, frustrerad, tom och samtidigt full av känslor. Hur kan man känna så mycket men samtidigt så lite? Ibland kan jag helt plötsligt känna mig så känslokall att det nästan är skrämmande. Att bara le kan kännas som en omöjlighet. I nästa stund kan jag kvävas av känslor och bli så upprörd att jag inte kan hålla tillbaka tårar och skrik. Inuti mitt huvud känns allt som ett enda virrvarr.
Jag har alltid varit den som har kämpat på när jag egentligen borde ha gett upp för längesen. Jag trodde att det var en styrka men just nu tvivlar jag på det. Är det verkligen värt det när man inte ens vet vad man kämpar för längre? Ska man verkligen fortsätta när man aldrig får någon anledning till att fortsätta? Egentligen vill jag inte ge upp i huvud taget, men ju mer osäker jag känner mig desto mer tvivel får jag. Om jag ändå inte kan lyckas finns det väl ingen mening med att försöka… Eller jo, om jag får en bra anledning till att fortsätta så gör jag det. Men när jag får fler anledningar till att ge upp och släppa allt förlorar jag viljan. Jag stänger av och tappar all ork och lust.
För tillfället står jag bara på samma ställe och trampar. En del av mig vill försöka ännu mer och ge allt jag har, men en annan del av mig vill bara säga ”fuck this” och vända ryggen till. Allt jag har gjort hittills verkar vara så meningslöst så vad är poängen med att fortsätta och anstränga sig själv till vansinne? Jag vet ändå att jag i slutändan kommer att känna mig så himla betydelselös so what´s the point? Min rädsla stoppar mig från att välja det ena eller det andra och därför står jag här och trampar på medan det kokar över i huvudet på mig. Jag vill fast jag vill inte mer. Istället för att ta tjuren vid hornen stänger jag av mer och mer. Precis som jag alltid gör.
Livet skulle vara så mycket enklare om jag inte överanalyserade varenda lilla del av mitt liv varenda sekund. Mitt övertänkande har fått mig att känna mig totalt lost. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag känner. Vad jag tycker och tänker eller vad jag borde och inte borde göra. Imorgon kanske jag sitter och suckar över hur mycket jag överdramatiserar saker och ting, dagen efter kan jag lika gärna tycka att det är så mycket värre än vad jag upplever just idag. Det enda jag vet till 100% är att det är en del saker i mitt liv som jag måste ta tag i och förändra. Jag vet bara inte hur eller när. Jag är så himla trött på att det alltid finns något jag måste kämpa med att jag ibland bara vill skita i allt helt och hållet.
Jag ber om ursäkt för den röriga texten men ibland är det så himla skönt att få ut en del av det som maler i huvudet på en. Speciellt när man inte riktigt har kommit i underfund med sina egna känslor och tankar. Allt känns på något sätt lite mer sorterat när man får ut allt i skrift. Imorgon känns saker och ting säkert bättre men idag är jag en dramaqueen beväpnad med alldeles för mycket frustration.