It never ends, the feeling of being lonely all the time.

Jag känner mig uppslukad av all ångest som sliter i mig och får mig att känna mig som en trasdocka. Sliten och förstörd. Det finns något inom mig som jag inte riktigt kan sätta fingret på, något som liknar sorg men som även känns som en hatisk ilska. Jag känner mig övergiven, ensam och utstött även fast jag innerst inne vet att det inte är så. Svartsjukan biter tag och håller ett starkt grepp om mig när jag ser bilder på skrattande vänner som försöker göra till sig och vara roliga. Oftast håller jag mig undan men när jag väl försöker så hamnar jag alltid på utkanten och måste trycka mig in för att bli sedd. För allt jag vill är att få känna mig som en av dem, åtminstone för en stund. Men det går inte för min plats är och kommer alltid att vara på utkanten. Det märker knappt ingen av för oftast är jag bortglömd i deras stund full med skratt och glädje. Min värld är för grå och tyst för att synas genom deras  färger.

Jag mår inte alls bra och jag orkar inte med att jag alltid känner mig så utanför.

Detta inlägg har 3 kommentarer

  1. Tack söta du, vad glad jag blir 🙂 Hoppas att du mår bättre snart. Ångest klarar man sig utan. Du är stark, kom ihåg det! Kram

Lämna ett svar

Stäng meny