Jag känner hur min kropp sväller upp utan stop. Det känns som att jag börjar bli en ballong som är alldeles för uppblåst och är på gränsen till att brista. Ångesten äter upp bitar av väggarna som skyddar mig och min luft pyser sakta ut genom sprickorna. Samtidigt fortsätter jag att svälla upp och jag gör det för fort för att kunna få en balans och slippa att sprängas i tusen bitar. Ett kilo räckte. Ett enda litet kilo räckte för att ge mig panik och sjunka ner i den dunkla ilskan där utskällningarna aldrig tar slut. Jag hatar mig själv för min svaghet, hur inbillad den än sägs vara enligt andra. Min kropp äcklar mig och jag känner i princip bara avsky så fort jag ser den i spegeln. Jag försöker vänja mig med hur jag ser ut och utmanar mig själv till att gå klädd som andra klär sig under sommaren och visa upp mig. Det går och jag klarar av det men det gör fortfarande otroligt ont. Jag känner allas brännande och dömande blickar som fastnar på min vidriga kropp. Det tar aldrig slut. Aldrig.
Jag ska bryta mig loss, hur många år det än tar.