It´s hard to remember those things you wanted to forget.

Jag känner mig helt utslagen och nästan död. Idag var jag tvungen att gå upp ”tidigt” för att bege mig till Mörby där jag hade mitt första DBT-möte sedan sommaruppehållet. Vi har börjat med fas 2 nu så de följande veckorna kommer bara att handla om det som har varit traumatiskt för mig, skilsmässan. När jag försökte börja berätta om allt från början insåg jag hur mycket det egentligen är som jag inte längre minns. Jag vet att man aldrig kan minnas allt och att mycket försvinner efter ett tag, men när det kommer till den här tidsperioden känns det helt annorlunda än vanlig glömska. Det känns som att någon har trängt in sig i mina minnen för att radera dagar, veckor och till och med månader från mitt liv. Känslan av att något saknas har funnits länge och det gör mig otroligt frustrerad. Jag känner ständigt en hemsk känsla av vilsenhet och förtvivlan.

I flera år gick mina sömnlösa nätter åt till att gråta, slå huvudet i väggen och hoppas på att glömma allt. Jag ville glömma allt som hände och alla känslor som jag kände. Men nu när det mesta är bortglömt ångrar jag det, för nu minns jag inte alls mycket av det som hände och känslorna jag hade ligger alldeles för långt bort för att jag ska kunna nå dem. Det känns bara så otroligt förvirrande nu när de få minnen som finns kvar har smält samman till en enda sörja. Fragment från den tiden spelas fortfarande upp inne i mitt huvud men det räcker inte till för att täcka alla tusen frågetecken som fortfarande finns. Det som har etsat sig fast mest av allt är en onödig och dum del av en meninng som aldrig lämnar mitt sinne, ”då är det permanent”.

Lämna ett svar

Stäng meny