Min helg har varit så otroligt mysig och jag har varit så himla glad. Men såklart hinner lördagen inte ens ta slut innan jag förstör det igen. I fredags kom Sofie hit och sov över och idag var jag i Täby Centrum med min kusin Sofia. Båda två har jag saknat något så otroligt och jag har haft det så himla kul! But temporary happiness is like waiting for the knife. Jag hinner knappt vara hemma ensam ett par timmar innan mina tankar börjar gå på högvarv och oroligheten sätter igång. Jag är så himla trött på att detta ständiga överanalyserande men hur mycket jag än försöker kan jag inte stoppa det. Ibland lyckas hålla det på en lägre nivå under någon vecka, men då kommer det alltid som en explosion senare.
Jag vet inte vad som är värst… Min stolthet, min osäkerhet eller mina skyhöga förhoppningar. Stoltheten och osäkerheten är ett livsfarligt par som tillsammans gör allt så överdrivet smärtsamt. Det är omöjligt att undgå känslan av ständigt misslyckande när man har så pass låg syn på sig själv som jag har och tar allt så extremt personligt. Stoltheten jag bär på tillåter inga snedsteg, misstag eller chanser till att låta någon skratta åt mig. Samtidigt skriker osäkerheten i mig att allt jag gör är fel och att hela jag är ett misstag som alla skrattar åt när jag inte ser. Det får mig att bli så äckligt beroende av bekräftelse och uppmärksamhet att det driver mig till vansinne. Och jag skäms över hur mycket mitt mående beror på just hur mycket eller lite bekräftelse jag får.
Mina skyhöga förhoppningar är något som sitter kvar sedan barnsben. När jag var liten och lycklig kände jag allt så himla starkt och även vardagliga ting kunde kännas helt magiska. Men även då kunde jag bli besviken när saker och ting inte blev som jag hade förväntat mig. Nu när jag känner mig lite avtrubbad och all magi är död blir besvikelsen bara ännu större. Även fast jag logiskt sett vet att filmer bara är fiktiva kan jag inte låta bli att fortfarande hoppas på att livet ska ha samma grandiosa upplevelser. Julen ska vara magisk och så glädjefylld att det räcker för en hel livstid. I en kärleksrelation ska det trots motgångar alltid sluta lyckligt och kärleken ska bevisas för hela världen på storslagna sätt. Varje fest ska vara den bästa festen någonsin och vänner man möter kommer alltid att finnas kvar sen när man växer upp. Varje högtid ska slå den föregångna och varje år ska bara bli bättre och bättre. Ingenting ska vara medelmåttigt. Allt ska vara storslaget och gjort med passion utan dess like.
För utan eld är jag ingenting och just nu känner jag mig som glödande kol. Det må vara varmt men lite glöd räcker inte för mig och jag börjar bli väldigt uttråkad. Om jag inte kan ta an livet med brinnande lågor i bröstet känns allt så meningslöst. Den ständiga besvikelsen kombinerat med min överdrivna stolthet och söndersmulade självförtroende får mig att stänga av mer och mer. Jag brukade vara extremt känslosam en gång i tiden men nu känner jag mig så avlägsen att jag knappt kan tyda vad det är jag egentligen känner. Min rädsla för att bli lämnad, förrådd, hånad och bedragen får mig att hålla upp en mur som jag själv inte kan riva ner. Jag håller alla olika relationer jag har till andra nära hjärtat… men inte för nära.
Jag behöver bli omskakad tills att jag skärper till mig. Jag behöver bli omfamnad så hårt att tryggheten får mig att spy ut allt som jag aldrig vågar säga. Jag har blivit bättre men bara tanken på att visa mina djupaste och innersta känslor gör mig livrädd. Att öppna upp mig för någon totalt kanske vore det bästa för mig, men det känns så förnedrande att visa hur sjukt osäker och nojig jag faktiskt är. Men jag vet att alla mina problem är problem som jag själv har kommit på i mitt huvud och ingenting kommer att bli bättre av att jag håller allt för mig själv. Samtidigt vill jag sitta och överanalysera vidare så att jag kan skada mitt ego ännu mer…
It´s a bad habit and it´s hard to quit.