Jag sitter verkligen fast i moment 22. Jag vill ut, festa och distrahera mig själv men ingenting hjälper. Vad jag än gör och med vilka jag än är med dras jag ned av mitt konstanta övertänkande. När nerverna bokstavligt talat sitter på utsidan kan verkligen allt vara en trigger. Allt och alla kan påminna mig om all skit jag går igenom och jag blir återigen så jävla låg.
Jag tänkte att det skulle hjälpa att vara hemma och hålla mig borta. Men då läggs istället 100% fokus på mina tankar och ingen film eller serie i världen kan hjälpa mig.
Vad jag än gör är jag fast i det här ekorrhjulet och jag får allt svårare att andas. Ångesten verkar bara bli värre för var dag som går och ju mer jag försöker inse sanningen desto mer ledsen blir jag. Jag kommer aldrig till den där punkten då jag accepterar läget, släpper och går vidare.
Istället håller jag ett hårdare tag om min sorg och låter mig falla djupare in i depressionen. Om jag ska vara helt ärligt känner jag inte igen mig riktigt längre. För jag har kommit så långt och i början av året kände jag mig så stark. Nu känner jag mig bara fruktansvärt liten och svag.
Jag vet att jag har hållit in alldeles för mycket under en lång tid och jag har gjort många val i år som jag aldrig har gjort förut. Jag har inte riktigt betett mig helt som mig själv. Men ändå sitter jag här och undrar vad som hände. Vad är det som händer med mig? Varför låter jag allt påverka mig så överdrivet mycket? Det här är inte jag så jag måste verkligen hitta ett sätta för mig att skaka av mig det.
Men sen kommer alla mörka tankar igen. Jag känner mig så lurad och naiv. Jag känner mig så smutsig och patetisk. Känslor som jag har känt förr och som alltid har lämnat en lång och bitter eftersmak efter sig. Jag känner mig misslyckad för att jag har stagnerat och inte kommer vidare med mitt liv. Jag känner ett starkt förakt för vad jag än gör verkar allt bara bli fel. Jag känner mig så förnedrad för att jag bryr mig om människor som säkert inte ens skulle lyfta på ögonbrynet om jag försvann. Jag hatar att jag bryr mig om allt så mycket och jag hatar att jag låter mig bli så förstörd av andras beteenden.
Jag är ju inte den här personen längre. Så varför känns det som att jag har åkt bakåt i tiden och blivit den där trasiga tjejen igen?
Jag försöker verkligen förstå vad det är som har gjort mig så här samtidigt som jag flyr från mina känslor. Det är minst sagt en värdelös kombination.
Jag vet vad jag måste göra. Jag måste släppa allt. Sluta försöka och bara hålla mig undan. Det sistnämnda kan jag göra och jag har redan börjat göra det, men att släppa… det kommer nog att ta ett tag. Och att stå ut medan jag försöker gå vidare med mitt liv är fortfarande ett mysterium.
Kanske gör allt så jävla ont för att jag helt enkelt inte trodde att jag skulle känna så här igen. Min stolthet har nog möjligtvis tagit extra stor skada av att jag trodde att jag hade kommit längre. Men jag inser nu att det är rätt mycket gamla sår som inte har läkt. Utöver allt är mina sår inte bara oläkta utan det är vidöppna och har fått salt strött rakt i dem.
En av mina största rädslor är att vara den jag var förr i tiden. Jag är rädd att tappa allt, tappa min självkontroll, skrämma iväg alla jag bryr mig om och förlora hoppet. Så ju mer jag tänker på det desto mer tror jag att det här inte handlar om andra. Det handlar bara om mig. Och jag måste lära mig att dra mig ut ur skiten och inte låta det ta över hela mitt liv.
Det känns som att jag har tappat huvudet helt och hållet. Men jag gör verkligen allt jag kan för att hitta det igen. Det kommer nog bara att ta tid innan jag känner mig som mig själv igen.