Jag är så trött på att känna som jag gör. Jag har alltid vara den ”vuxna”, den som har tagit ”the high road”, den som tagit initiativet till att lösa allt. Men jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara mogen, den som beter sig vuxet och löser allt. Orken finns inte i mig längre. När man ständigt gör om samma sak om och om igen, suger det bara ur all energi man har.
Situationerna kanske är olika men resultaten detsamma. Allt landar på mig om och om igen för ingen annan bryr sig tillräckligt mycket för att ta tag i saker. Så varför gör jag det? Varför bryr jag mig? Varför tror jag på människor i min omgivning? När allt slutar på exakt samma sätt, vem fan kämpar jag för?
Och varför kämpar jag för andra när ingen annan kämpar för mig? Flera har sagt att det skulle göra vad som helst för mig, men som förväntat är det bara en lögn. Ändå verkar alla bli så förvånade när konspirationsteoretikern i mig vaknar upp igen. Mitt inre barn som alltid letar efter en lögnare i alla vaknar upp igen och jag vet inte hur jag ska stoppa henne. Vill jag ens det? På sätt och vis har hon trots allt rätt.
För allt för många i mitt liv är lögnare och jag är en expert på att fånga folk mitt i en lögn. Allt för att höra en dålig ursäkt eller bortförklaring,. Och jag är så trött på det. Jag kan inte längre vara mogen och bete mig vuxet när folk sårar mig om och om igen. I´m done. I´m bowing out.
Jag beter mig exakt som andra gör och förväntar mig att bli behandlad hårdare än andra. För exakt det är vad som händer när man har varit för snäll och låtit folk gå över en för länge. Det är exakt det som händer när man blir tagen för givet.
Så varför bryr jag mig? Kanske för det alltid händer med de personer jag trodde att jag kunde lita på. De som jag trodde var annorlunda. Men i slutändan är alla likadana. Alla är lika kalla. Ändå blir alla lika chockade när jag ger samma behandling tillbaks. Ändå blir jag alltid så mycket hårdare dömd. Hur kommer det sig?
Jo för jag är den som ska vara snäll. Jag är den som ska låta folk kliva över mig. För av någon idiotisk anledning verkar det vara en svaghet att vara förstående och förlåtande. När jag felar får det konsekvenser men när andra gör det…. Tja, jag ha blivit bättre på att säga ifrån men så mycket mer än så blir det inte.
Men mitt hjärta orkar inte mer. Jag orkar verkligen inte bli tagen för givet och känna hur mitt hjärta slits i tusen bitar om och om igen. Jag är så jävla trött. Och jag önskar verkligen att någon kunde känna det jag känner just nu för jag känner mig så otroligt ensam. Betydelselös.
Jag orkar inte ha hopp eller tro mer. Jag vill bara ge upp. Trots det vet jag att jag i verkligheten aldrig kan ge upp. Min dumma (och smarta) hjärna vägrar lägga mig ner och bara låta livet passera. Men ibland önskar jag att jag kunde sluta hoppas och tro, för då kunde jag sluta bli sårad att mina egna förväntningar. Och jag orkar verkligen inte bli det mer. Jag är så trött. Jag är trött på allt.
Varför kämpar jag alltid för människor som aldrig skulle kämpa för mig?
Jag är ändå lite imponerad att jag skrev det här klockan 1 på natten, fortfarande full och småborta. Ändå är texten inte fullproppad med stavfel och konstiga utsvängningar.