Jag är vaken nu

Det känns som att jag har vaknat från en galet lång och skev dröm.

Om mitt januari-jag såg allt som skulle hända det här året skulle jag ärligt talat inte tro på det. För jag har verkligen inte betett mig som mig själv. På nyår satt jag och sa att jag inte var intresserad av att ha en relation på ett bra tag. Att jag måste träffa någon riktigt speciell för att ändra mig och att jag inte har bråttom på något sätt. Jag hade ju ändå kommit ut ur ett förhållande på 6 år några månader tidigare så jag tänkte njuta av att vara singel.

Istället så började jag falla för en minst sagt inkonsekvent person och dejtade. Eller dejta och dejta. Ju mer jag tänker på det desto mer skevt känns hela grejen, så jag vet inte om jag ens vill kalla det för att dejta. Jag upplevde ghosting för första gången i mitt liv och spenderade lite för många månader i konstant förvirring.

Någonstans däromkring i början tappade jag huvudet och glömde bort vem jag egentligen är. Jag gjorde saker som jag aldrig brukar göra och fastnade i en sjukt skev cykel av ”wtf håller jag med?!”. Jag har inte riktigt känt igen mig själv och jag har varit lite för förlåtande.

Det blev liksom en kliché ala TikTok där jag ignorerade en handfull av killar för en kille som ignorerade mig.

Sen har jag bara gjort dåliga val efter dåliga val. Jag har festat och gått ut på krogen fler gånger än vad jag någonsin har gjort på ett år. Jag utvecklade fomo och har druckit alldeles för mycket alkohol. Och vad ledde det till? Jag kände mig faktiskt mer ensam än någonsin.

Skillnaden på singellivet då och nu

Jag började reflektera över det igår kväll för att förstå varför mitt singelliv känns så mycket svårare än vad det gjorde sist. Det året kom jag ut ur ett förhållande på 4 år och hade samma inställning. Jag behövde vara singel ett tag och fokusera på mig själv. Det som skiljer dessa år ifrån varandra är att jag faktiskt gjorde det förra gången.

Då fokuserade jag mig på mig själv till 100%. Jag träffade faktiskt inte folk så särskilt ofta i huvud taget. Jag tränade nästan varje dag, gick på promenader och experimenterade i köket. Jag hade ju blivit frisk från min ätstörning och var lyrisk över hur jag kunde äta mer och ändå hålla mig i form. All matångest hade försvunnit och jag byggde riktiga muskler för första gången i mitt liv.

Som sagt var jag väldigt ensam det året, men ändå kände jag mig aldrig så ensam som jag har känt mig i år. Jag njöt av mina helger i min ensamhet. Jag la mig i tid, gick upp och tränade, spelade spel och kollade på anime. Jag älskade det och behövde ingen annan.

Och där är den stora skillnaden. Jag jobbade på min självkärlek och att tog hand om mig själv. Alltså behövde jag inte det från någon annan. Jag var inte ute på krogen i förhoppning på att träffa en viss person. Eller på att möta en person som skulle kunna få mig att glömma någon. Jag bara var och gjorde det som gjorde mig glad.

Innan i år har jag hatat Snapchat, vägrat TikTok, vägrat Tinder och varit otroligt seg på att svara på sociala medier. Jag var liksom inte så särskilt intresserad av det. Men så hände någonting och helt plötsligt började jag bli nervig och få ångest när jag inte fick svar. Det här året har mobilen varit klistrad i händerna även när all skrollning har tråkigt ut mig.

Snacka om slöseri med tid och energi.

Igår slog det mig extra hårt att fan, det här är ju inte jag. Vad har jag hållit på med det här året? Så jävla dåligt självförtroende har jag ju inte, så varför har jag lagt värde på huruvida någon skriver till mig eller inte? Var i helvete kom det här jävla bekräftelsebehovet ifrån? Jag vet ju mitt värde, vem jag är och vad jag vill. Men av någon anledning försvann det totalt i flera månader.

Och jag lovade ju mig själv att jag skulle lära känna någon innan jag fäster mig först. Jag tänkte att det kanske vore klokt att känna av om ens energier matchar och om man delar värderingar. Vad hände med det? Varför blev jag fäst så fort? Vad blev jag fäst av ens? Beteenden som jag finner extremt oattraktiva och rent av uttråkande? Har jag levt i en flera månaders lång psykos eller vad fan är det som har hänt? Jag har flera efter mig hela tiden och ändå satt jag och var ledsen för att ”ingen vill ha mig”.

I januari var jag väl medveten om att många finner mig attraktiv. Varför känns det så skrytsamt och äckligt att skriva det? Och den största avtändningen för mig har faktiskt varit att jag vet att killar vill ha mig för mitt utseende. För även om den fula lilla i flickan i mig behöver den validering blir den vuxna versionen i mig lite äcklad. Jag själv hookar aldrig upp med någon bara för utseendet, så jag gillar inte tanken på att någon skiter totalt i min personlighet.

Men trots det blev jag som en 14-åring igen, klädde upp mig kanske lite väl sexigt för en krog och sminkade mig överdrivet varje gång. Liksom va fan? Visst jag tycker att det är kul att klä upp mig, men helt plötsligt ville den där fula flickan bli påmind om att hon är attraktiv………

Varför? Jag fick ju ändå panik när män faktiskt kom fram till mig för jag hatar verkligen att avvisa folk. Det där jävla överdrivna snällhetssyndromet i kombination med att jag faktiskt inte vill ligga med vem som helst passar ju inte riktigt in i bilden här.

Jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv.

Det har året har verkligen varit kaos men jag är så jävla glad över att jag har vaknat igen. Jag känner mig grundad och stabil precis som jag var innan allt gick åt skogen. Till och med min bitterhet har börjat släppa för ju längre jag tittar på saker och ting desto fånigare blir det.

Och jag kan äntligen njuta av min ensamhet igen. Igår städade jag som fan, organiserade om hela vindsförrådet, spelade spel och kollade på Walking Dead.

Jag älskade det.

Och idag hade vi adventsmys med vår kusin och hennes sambo. Det var verkligen supermysigt! Enkelt, nyktert och intimt.

Min konstiga och desperata energi är borta med vinden. Jag är officiellt 100% ute ur min skeva svacka och är mitt självsäkra jag igen. Jag skäms en aning för mig Ninni år 2022, men tänker bara fortsätta att skratta. Jag hann ju faktiskt vakna upp innan året är slut så jag väljer att förlåta mig själv.

Nu ser jag fram emot en lugnare decembermånad! Jag är faktiskt taggad på färre utgångar och fler intima kvällar. Jag behöver ju inte göra som år 2014 och inte träffa någon, men jag är faktiskt mer sugen på filmkvällar eller att gå ut på t.ex. julmarknader. Och jag behöver inte heller sluta använda sociala medier helt och bli en eremit. Jag måste bara ändra mitt mindset igen, sluta ta allt så personligt och sluta koka ihop scenarios som kan vara helt fel.

Jag tänker helt enkelt inte jaga något längre utan bara låta det som är menat komma till mig.

Lämna ett svar