Du vann den här gången kroppen, jag erkänner mig besegrad. ”Jag blir aldrig sjuk” är inte en mening som jag kan yttra längre. Nu för tiden verkar jag bli sjuk väldigt ofta, i alla fall om jag jämför med mig själv och hur det var tidigare. Jag har blivit förkyld återigen och den här gången känner jag mig så pass dålig att jag stannar hemma från jobbet. Det är inte något som jag gör ofta. Jag håller alltid ut även om jag känner mig helt kass men den här gången gick det bara inte. All luft har pyst ut och jag orkar inte försöka kämpa emot mer. Jag fick ont i halsen redan förra veckan och jag trodde att det inte skulle bli något mer än det men ända sen söndag kväll har det bara blivit värre och värre. I måndags trodde jag till och med att mina hörlurar hade gått sönder bara för att inse att det var mina öron som hade sagt tack och hej.
Min kropp gör väl sitt bästa för att säga ifrån nu så att jag faktiskt tar mig tiden att vila. Jag har insett mer och mer hur pass stressad jag faktiskt är. Det här har inte varit ett så särskilt bra år och förra året sätter fortfarande sina spår. Det känns liksom aldrig som att jag får en riktigt paus och det händer alltid saker som får mig att håll mig på min vakt. Jag vet att livet inte är menat att vara en dans på rosor men kan jag inte få slippa dansa på dess törnen för en liten stund? Jag bryter ihop för jämnan för det minsta lilla och känner mig ibland så himla trasig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det räcker nu. Det här är inte den jag är egentligen, inte längre. Jag orkar inte med mer sorg, dödsfall, problem, osäkerheter, oro, allt för många frågetecken, bråk eller ens det minsta tjafs. Kan inte allt bara lugna ner sig för ett litet tag? Snälla?
Jag vet att det största problemet är i första hand mitt tänkande. Det krävs inte ett geni för att räkna ut det. Jag har mycket att arbeta med när det kommer till hur jag tänker och på hur jag ser på livet med dess motgångar. Det finns bara inget utrymme för mig att orka stå emot mitt stormiga känsloliv och försöka se allt på ett annat sätt. Jag behöver få hinna andas lite innan jag orkar jobba på det igen. Jag behöver någon drastisk förändring som är positiv så att jag kan få den där extra knuffen och bli motiverad. Jag är en fighter och det kommer jag alltid att vara men just nu klarar jag inte av det på egen hand utan något hålla fast vid eller att våga tro på. Det finns ingen energi kvar att ta av och tyvärr kommer inte de här dagarna att räcka. Någonting måste ske, men jag vet inte exakt vad. Jag önskar att jag kunde starta om min hjärna så att jag kunde programmera den som jag ville men det går inte. Just nu känner jag mig besegrad av både kropp och sinne. Jag känner mig helt maktlös.