Jag gömmer mina tårar i din mjuka päls

En gammal bild där jag håller om min nalle, honom tänker jag hålla mig fast vid ända tills att jag dör. Han är mitt absoluta favoritgosedjur som har tröstat mig under hela min uppväxt. Nattnalle har nog sett mer tårar än vad någon annan jag känner har gjort när det kommer till mig. Han är söndersliten och lite smått trasig, men aldrig någonsin i mitt liv så skulle jag kunna göra mig av med honom.

Jag känner mig trasig efter all stress som jag har skapat inom mig, alla dessa krav och måsten. Skolan sliter sönder mig och jag orkar knappt komma upp ur sängen på morgonen, sedan när jag väl är där så somnar jag bara ändå. Praktiken känns bara onödigt och påtvingat så jag känner ingen lust att komma dit heller. Humörsvängningarna flyger och far som de vill medan jag är för svag för att stå emot, jag glömmer bort att tänka och följer impulserna. Jag gör om samma misstag om och om igen, men jag lär mig aldrig och hinner knappt ens försöka tänka innan jag handlar. Julen närmar sig också och min ekonomi är åt helvete, jag vill så gärna köpa julklappar men jag vet inte hur jag ska ha råd. Jag får panik och blir ännu mer stressad av att jag bara tänker på det, hur ska jag göra?

Jag måste finnas och stötta andra men jag har ingen ork kvar, jag vill men kan inte riktigt ta tag i det. Det gör mig ännu mer stressad och jag känner mig bara självisk. Det får mig alltid att tänka tillbaks på tiden då jag bodde ensam med pappa, att jag efter det har lärt mig att jag inte kan göra något. Jag är hjälplös och har faktiskt ingen aning om hur man tröstar någon, vad man ska säga eller hur man ska bete sig. Jag trodde ju att det var förbjudet med psykiskt smärta ända upp till tonåren så jag har aldrig fått min känslor bekräftade eller blivit tröstad på det sättet. Antingen så var jag osynlig och hörde hur alla pratade över mitt huvud, eller så kände jag mig utstirrad och gömde mig i skuggorna.

Jag sjunker djupare ner igen i den sociala fobins händer, imorgon så varken vågar eller orkar jag åka in till stan med klassen. Jag verkar finna det svårt i att göra något så enkelt som att skriva till någon på msn, jag är rädd för hur de ska svara eller reagera. Jag vill inte sitta vid middagsbordet med de andra, jag vill inte vara i skolan, på praktiken eller ens på gymmet. Jag vill gömma mig på rummet där ingen kan se eller röra mig. Jag får ångest och panik, men jag vet inte varför. Hur kommer det sig att jag är så rädd? Att jag knappt vågar ens träffa familjen eller de närmsta vännerna i vissa perioder… jag kan väl i alla fall säga med stolthet att jag inte tycker att det är lika jobbigt att åka tåg/buss längre. Det har blivit lättare faktiskt.

Det enda jag vet är att jag är rädd.