Jag gömmer mina tårar i din mjuka päls

En gammal bild där jag håller om min nalle, honom tänker jag hålla mig fast vid ända tills att jag dör. Han är mitt absoluta favoritgosedjur som har tröstat mig under hela min uppväxt. Nattnalle har nog sett mer tårar än vad någon annan jag känner har gjort när det kommer till mig. Han är söndersliten och lite smått trasig, men aldrig någonsin i mitt liv så skulle jag kunna göra mig av med honom.

Jag känner mig trasig efter all stress som jag har skapat inom mig, alla dessa krav och måsten. Skolan sliter sönder mig och jag orkar knappt komma upp ur sängen på morgonen, sedan när jag väl är där så somnar jag bara ändå. Praktiken känns bara onödigt och påtvingat så jag känner ingen lust att komma dit heller. Humörsvängningarna flyger och far som de vill medan jag är för svag för att stå emot, jag glömmer bort att tänka och följer impulserna. Jag gör om samma misstag om och om igen, men jag lär mig aldrig och hinner knappt ens försöka tänka innan jag handlar. Julen närmar sig också och min ekonomi är åt helvete, jag vill så gärna köpa julklappar men jag vet inte hur jag ska ha råd. Jag får panik och blir ännu mer stressad av att jag bara tänker på det, hur ska jag göra?

Jag måste finnas och stötta andra men jag har ingen ork kvar, jag vill men kan inte riktigt ta tag i det. Det gör mig ännu mer stressad och jag känner mig bara självisk. Det får mig alltid att tänka tillbaks på tiden då jag bodde ensam med pappa, att jag efter det har lärt mig att jag inte kan göra något. Jag är hjälplös och har faktiskt ingen aning om hur man tröstar någon, vad man ska säga eller hur man ska bete sig. Jag trodde ju att det var förbjudet med psykiskt smärta ända upp till tonåren så jag har aldrig fått min känslor bekräftade eller blivit tröstad på det sättet. Antingen så var jag osynlig och hörde hur alla pratade över mitt huvud, eller så kände jag mig utstirrad och gömde mig i skuggorna.

Jag sjunker djupare ner igen i den sociala fobins händer, imorgon så varken vågar eller orkar jag åka in till stan med klassen. Jag verkar finna det svårt i att göra något så enkelt som att skriva till någon på msn, jag är rädd för hur de ska svara eller reagera. Jag vill inte sitta vid middagsbordet med de andra, jag vill inte vara i skolan, på praktiken eller ens på gymmet. Jag vill gömma mig på rummet där ingen kan se eller röra mig. Jag får ångest och panik, men jag vet inte varför. Hur kommer det sig att jag är så rädd? Att jag knappt vågar ens träffa familjen eller de närmsta vännerna i vissa perioder… jag kan väl i alla fall säga med stolthet att jag inte tycker att det är lika jobbigt att åka tåg/buss längre. Det har blivit lättare faktiskt.

Det enda jag vet är att jag är rädd.

Detta inlägg har 15 kommentarer

  1. kajsa

    sv: tack! måste säga att din blogg ser professionell ut , snyggt!

  2. Emma

    Usch, inte kul att sjunka ner i den sociala fobin.. Kämpa! För en dag blir det förhoppningsvis bättre. jag har också haft sådana perioder.

  3. julia

    sv. mm, det var väldigt härligt där må jag säga 🙂

  4. Bambi

    Låt inte socialfobin ta över dig. Det är hemskt att känna att orken försvinner på morgonen och man inte orkar ta sig till skolan.

    Måste bara säga att detta är första gången jag trycker mig in på din blogg & jag tycker att du skriver så sjukt bra, även om det du skriver är om hur du mår.

  5. magda

    Tycker synd om dig att du mår så dåligt. Jag har också levt sådär och det ledde till det ena och det andra och allting slutade gott.
    Du skulle behöva prata med någon, någon vettig person.

    Och Julklapparna, jag har inte heller bästa ekonomin men jag har gjort som så:
    Bränt ut cdskivor, filmer och skaffat "pengalösa" julklappar.
    Julen handlar inte om att skaffa det dyraste och bästa utan tänk till vad var och en utav personerna gillar så hittar du en lösning.

  6. Josefine

    oj, vilken djup blogg.. lycka till framöver!

    kika in på min och delta i tävlingen om dagens blogg! vinnaren dras ikväll, lycka till 🙂

  7. matilda kardetoft

    coool blogg har du bdb om du har adda docka123

  8. Elin.

    Du bör kontakta bup.
    Fin blogg.
    Jag trodde först inte mina ögon (och det gjorde jag rätt i) för jag trodde din nalle och min nalle var identiska. Fast det var de inte. Höhö.
    Jag tänker för övrigt inte heller byta bort min nalle mot något. Det är han och jag. Tills någon av oss råkar dö.

  9. Mel

    Ett tips är att göra egna julklappar, som ett brev eller en diktsamling. Det viktigaste är inte prislappen utan tanken bakom gåvan. Julen ska inte bestå av press och ångest inför julklappar, man ska ju ge bort dem för att det är roligt. Så använd fantasin och försök hitta på fina och personliga presenter 🙂

Lämna ett svar