Jag har sagt upp mig själv från katthemmet

Vad var det för stort steg som jag hade tagit? Jo jag har sagt upp mig själv från katthemmet.

Exakt för en vecka sedan sa jag upp mig själv från katthemmet. Jag har varit anställd där i över 2,5 år och innan dess var jag en volontär i 2 år. Det här har egentligen varit ett val som jag har funderat över ganska länge. Jag har haft fruktansvärt ont i ryggen och har haft problem med nervsmärtor i ungefär 1,5 år. Det har tärt på mig väldigt mycket och det har fått mig att må rätt dåligt på min arbetsplats. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att jag har ”värsta drömjobbet”. De flesta tror att vara anställd på ett katthem handlar om att mest gulla med katter. Men i verkligheten hinner jag knappt göra det. Jag städar dag ut och dag in under tidspress, vilket sliter som satan på kroppen..

Av flera olika anledningar har det varit svårt att släppa taget.

Jag har stannat kvar både av lojalitet och av rädsla. Jag ville inte lämna alla i sticket. Jag vet ju så väl själv vilken press katthemmet ständigt har på sig. Dessutom har jag fäst mig otroligt mycket vid många av våra otroliga volontärer. Det dröjde inte länge efter min anställning innan jag tog över rollen som handledare. Jag började med att vara det till vissa för att sedan vara det till alla. I 2 år har jag gjort mitt bästa för att få alla att trivas och känna sig uppskattade. Det har jag gett mig en viss ansvarskänsla som är svår att släppa. Man kommer alla så nära och det blir många som jag förlorar nu.

Samtidigt var jag rädd och osäker. Vad ska jag göra annars? Klarar jag av ett annat jobb? Katthemmet är den enda riktiga arbetsplats som jag har haft och jag kom dit tack vare Ilsa. Hur hittar jag en annan arbetsplats och hur vet jag hur mycket jag klarar av? Jag vet att arbetsförmedlingen har sina resurser men jag kände mig bara helt handlingsförlamad.

Jag kan själv inte förstå hur jag har kunnat stå ut så pass länge som jag har gjort.

Under en lång tid trodde jag att jag skulle gå in i väggen vilken sekund som helst. Hur mycket jag än älskar katter kan det aldrig överskölja smärtan jag känner så fort jag kommer dit. Simpla saker som att böja på mig och att dammsuga har blivit en riktig pina. Det har tärt mig både mentalt och fysiskt. Till den grad att jag inte har förstått hur jag ens har kunnat orka komma upp ur sängen istället för att ligga kvar och bara gråta. Det gör ont när jag försöker sova. Det gör ont när jag åker buss. Allt jag gör på jobbet gör ont. Det gör ont av att stå och det gör ont av att sitta. Att sedan behöva lyfta, böja och vrida på sig dagarna i ända känns som rena tortyren. Jag känner mig totalt tärd och utsliten.

Så nu kommer den stora frågan.

Vad ska jag göra nu? Jo det får ni veta i ett annat inlägg lite senare. Jag tänker bara avslöja att jag är sjukt taggad och känner mig lyckligt lottad. Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant.