Jag kan känna hur deras dömande blickar bränner i ryggen på mig. Deras hånande skratt ekar inne i mitt huvud medan jag känner mig iakttagen för varje liten rörelse jag gör. Jag måste hålla andan. Inte ens något så självklart som att andas kan jag göra rätt. Jag hör min nervösa andning över allt annat och ser hur alla stirrar på mig. Allt jag gör och säger är fel. Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker. I slutändan får jag inget annat än rullande ögon, hånskratt och narr.

Andningen blir allt tyngre och högljudd. Jag är utstirrad och känner hur de brännande blickarna tänder en eld inne i mitt bröst. Hjärtat slår allt snabbare och ångest växer med en faslig fart. Jag biter i läppen och trycker mina naglar så hårt jag kan i mina händer.

Jag kan inte göra något rätt.

Jag kan inte ens göra något så simpelt som att stiga på en buss. Chauffören hälsar och jag försöker kvida ut ett svagt hej. Alla stirrar på mig, alla stirrar alltid på mig. Jag kan inte ens säga hej utan att göra bort mig totalt. Jag trycker in naglarna ännu hårdare och försöker kväva andningen som hörs över hela bussen. Jag vet vad alla tänker och tycker.

Där sitter hon. Den patetiska, fula, värdelös och fega varelsen som aldrig kommer att passa in. Där sitter hon. Tjejen som inte ens kan andas rätt.

Det är en rätt konstig känsla att kolla bakåt i tiden ibland. Speciellt när jag minns de tider då livet var som värst. Jag kan inte riktigt förstå hur jag helt plötsligt blev totalt besatt av min andning. Det gick så långt att jag till och med började tycka att det var obehagligt att känna mig själv andas.

Hur är det ens möjligt? Hur kunde det mest basala och självklara bli en sån fruktansvärd sak? Det känns också så skevt att jag på riktigt trodde att alla stirrade på mig vart jag än gick. Varför skulle någon bry sig om hur jag säger hej eller hur jag andas? Jag tror inte att människor brydde sig ens om min existens.

Logik existerade verkligen inte i mitt huvud under många år. Så idag är jag otroligt tacksam över var jag är idag. Mitt liv består inte längre av konstant ångest, självhat och rädsla. Inte ens under mina svåraste dippar har jag någonsin gått tillbaks till den fruktansvärda fasen i mitt liv.

Så jag försöker hålla den här tacksamheten konstant i bakhuvudet medan jag möter mina nuvarande demoner. Den här gången utan skyddshandskar eller rustning.

För ärligt talat. Om jag kunde klara mig ur allting från tonåren kan jag fan klara vad som helst. Och nu är jag redo att möta alla mina känslor fullt ut.