Jag kände mig oövervinnerlig och levande

Efter ett telefonsamtal i fredags fick jag frågan om jag ville åka ut till Landsort i sommar. Det fick mig att minnas hur mycket jag faktiskt vill åka dit och hur mycket jag saknar ön. När jag var liten var det mitt paradis och älskade varje sekund som gick när jag var där. Efter allt som hände efter mina föräldrars skilsmässa så tar det sorgligt nog emot att åka dit. För det var inte fören dess som mina ögon öppnades och som ag insåg att ön var en skvallertidning full med journalister som gör vad som helst för att skapa drama. Det är inte många som tar hänsyn till vad deras rykten kan orsaka och inte heller har de någon lust att ta reda på sanningen, de vill bara veta av de snuskiga detaljerna så att de kan sitta på puben och skratta tillsammans. Men efter alla dessa år är det kanske dags att lägga allt bakom sig och gå vidare. Min ilska som fick mig att svartna av hat har svalnat och jag orkar inte grubbla över hur mycket tilltro som situationen fick mig att förlora. Det dags att växa upp, acceptera läget, släppa taget och gå vidare.

Ibland kände jag mig ensam och vilse på ön för det verkade aldrig som att jag passade in bland de andra. Det brukade gå bra när de bara var två av oss men när gruppen samlades ihop stod jag alltid i bakgrunden och var ensam. Även om det gjorde ont så försvann all ångest när jag sprang själv i bergen timme efter timme och sjöng för mig själv. Jag kände mig oövervinnerlig och levande. I just dom stunderna älskade jag ensamheten för det vara bara just då som jag kunde känna mig ett med naturen. De går inte att spola tillbaks tiden men jag vill ändå åka tillbaks bara för att få känna lukten av havsbrisen och få klättra i bergen som en gång i tiden gav mig frihet. Jag vill känna hur havets stora vågor stänker mot mitt ansikte medan jag tar mig tillbaks till en tid som var full av glädje och liv. Jag vill minnas hur det känns.