Okej. Så efter att jag har verkligen gråtit ut som ett litet barn i typ en timme sitter jag och skrattar åt mig själv nu. Jag har precis insett att jag är lite smått… ”cray-cray” trots allt.

Jag var helt stensäker på ett par saker, bara för att inse att jag hade kokat ihop scenarios som inte ens stämde lite… Är någon ens lite överraskad över det (vem nu fan fortfarande läser den här lastgamla bloggen)?

Missförstå mig inte. Saker och ting är fortfarande åt helvete och jag har alldeles för många obesvarade frågor som lämnar mycket till fantasin. Men det är nästan lite skrattretande hur fantastiskt bra jag är på att såra mina egna känslor med saker som inte ens har hänt. Jag vill på riktigt slå till mig själv i ansiktet och ställa mig mot väggen. Vad fan håller jag på med?!

Asså aouch. Jag behövde verkligen det här uppvaknandet för det är ju inte riktigt ett friskt beteende. Om jag väl ska bli sårad av någon, kan jag inte åtminstone vänta på att det faktiskt händer? Och den här lilla krisen jag har haft i några dagar uppstod av något jag hade gjort själv, men som jag trodde att någon annan hade gjort mig.

Det är så pinsamt att jag inte ens kommer vilja berätta för någon om var det var som hände. Jag vill inte riktigt erkänna det för mig själv samtidigt som jag bokstavligt håller mig för skratt just nu.

Okej, universum. Jag fattar. Jag har kommit långt men jag är fortfarande lite smått psycho. Jag har en hel del bagage som jag måste arbete med så att det här inte upprepas.

Vill jag undermedvetet må dåligt eller är jag så fast besluten att alla är ute efter mig? Jag fattar inte riktigt det här. Så jag har gjort ett nytt beslut. Jag tänkte att jag skulle bada i självömkan September ut och sen dra mig i kragen. Men det faktum att jag inser att jag gör ALLT så mycket värre och mer överdramatiskt än vad det är har fått mig att tänka om.

Jag drar mig i kragen imorgon. Nu är det slut med att tycka synd om själv och buhu. Visst, jag får känna känslorna och hata livet lite men that´s it. Mitt ego är fortfarande sårat av andra anledning, men det ger mig ingen ursäkt till att göra det värre.

Det här beteendet var ju en av anledningarna till att jag gick i en intensiv DBT-behandling för flera år sedan, så det är kanske dags för mig att börja använda verktygen igen. Jag har ingen lust att låta septembers spycho-Ninni följa med in i oktober så nu sätter jag ner foten och skärper mig.

Saker och ting kanske suger rätt hårt, men det är inte livets undergång. Herregud, jag behövde nog göra bort mig totalt för att komma ihåg vem fan jag är. Jag är inte så här svag och trasig. Jag har överkommit så jävla mycket skit så det finns ingen anledning till att låta det här rasera allt. Jag har fått nog av mitt barnsliga beteende och besatthet av att såra mig själv.

Du Ninni, I´m done with your shit. Skärp dig, släpp skiten och gå vidare!