När jag var liten trodde jag att allt skulle bli mycket lättare med ålderns gång. Inte på grund av vetskapen om friheten som låg några år framåt som de flesta brukar prata om och sedan ångra när räkningarna börjar trilla in. Nej, jag tänkte mest på erfarenheten jag skulle få och räknade med att jag skulle lära mig att förstå andra tillräckligt för att dämpa min förvirring. Jag har alltid varit en omedveten härmapa som har suttit i bakgrunden och analyserat varenda rörelse och ord som utbyts mellan olika människor. Jag satt i timmar varje dag och försökte bearbeta all information för att försöka lista ut hur jag skulle lura andra att jag också passar in. Personligen kände jag aldrig någonsin att jag lyckades eftersom att varenda sociala sammanhang dränerade mig på energi medan jag alltid ältade över mina fel och misstag som jag antog att jag hade gjort. Samtidigt har jag lyckats få vänner, dolt mina svårigheter för både dom och skolan och kommit undan med att ha varit den ”blyga dagdrömmaren”, så kanske lyckades jag på något sätt ändå. Hur det nu kommer sig…
Men ju äldre jag blir desto svårare blir det. Ni känns så otroligt komplexa att jag känner mig helt tokig. Jag förstår nästan aldrig vad ni menar och inte heller brukar jag ens kunna höra vad ni säger. Att komma på ett samtalsämne blir bara svårare och svårare medan minnet bara blir kortare. Va har jag sagt, vad sa du och vad i helvete pratar du om nu? Det har alltid känts som att jag kommer från en annan planet men ibland undrar jag om det inte är ni som gör det. Eller? Det är väldigt uppskattat om ni hjälper mig på traven och har överseende med att jag inte alltid förstår, hör eller minns vad ni säger. Jag har en torktumlare till hjärna som aldrig töms och alltid är överfull. Jag kan inte alltid vara spontan och komma när det passar er eller ha modet till att ringa för att bara prata, jag vet ju ändå aldrig vad jag ska säga. Om du vill träffa eller prata med mig så visa det, för jag kan inte själv lista ut det eller vara den som är modig nog att ta kontakt själv. Ibland har jag inte orken att prata, skriva eller träffas och det är inte så ofta det är personligt. Om ni känner er bortglömda eller dissade så minns att jag ofta känner mig så pressad att luften tar slut.
Ibland känns det för jävligt och orättvist för allt jag vill är att få vara en av er. Orka träffa mina vänner varje dag, våga åka på äventyr utan att behöva planera allt och ändå få panik medan jag stressar sönder och bara vill hem. Dansa som aldrig förr på krogen och inte bry mig ett skit om vad andra tänker. Kunna vara på stan eller ett fik utan att kände mig döende på grund av allt ljud som jag aldrig kan filtrera bort. Men vissa dagar känns det ändå okej, för jag vet nu att jag inte är ensam om det.
Du är en smart tjej! =D
Annars kanske mamman inte vill ha tillbaka honom.. ='(
Dina ögon är så vackra!
Du är verkligen inte ensam! Jag har dagar/perioder då jag känner exakt likadant ;__; Det är skitjobbigt, men det blir bättre. Har inte sånna extrema perioder lika ofta längre. Det kommer bli bättre för dig också! Puss <3
(är med i helgens awesome ofc! :3 )
Det gäller igelkottar också, hade några ungar under huset när jag var liten.
Mamma berättade innan någon gjorde något dumt. =)
För mig så har det alltid kännt som jag…okej det här låter nog knäppt men jag har alltid haft denna känslan ”är detta en dröm…är detta min familj, mina föräldrar!?”. Jag vet inte var jag får den känslan ifrån men det känns som jag är återfödd, eller är från en annan planet.
Sv: Just där känner jag mig samma sak. Jag tänker alltid om detta är min familj, är denna världen jag ska existera i eller?
För mig så känns det som jag är från en annan planet. Känns rätt konstigt. 🙂
”Jag förstår nästan aldrig vad ni menar och inte heller brukar jag ens kunna höra vad ni säger. Att komma på ett samtalsämne blir bara svårare och svårare medan minnet bara blir kortare. Va har jag sagt, vad sa du och vad i helvete pratar du om nu?”
Det känner jag igen mig i, väldigt mycket. Kan stå och prata med en person och sedan tonar personens ord ut och allt jag ser är en mun som rör på sig. Det är otroligt frustrerande och jag förstår på den punkten hur du känner dig >:
Sv: Ja! Skit grymt. Hon har en till kollektion som handlar om Barbie och Ken och den är också bra gjord!
Aw, men bra att du vet att du inte är ensam .. det är du verkligen inte och jag är säker på att du hjälper otroligt många bara genom att skriva här<3
Jag vill vara med i veckans awesome förresten 🙂 följer dig via bloglovin redan och ska in och gilla inlägget nu<3
Känner SÅ igen mig i det du skriver.. besvärligt är det :/
Du, liksom jag, är inte från en annan planet utan jag skulle säga att vi mer är kvar i ungdomsåldern och ”vill”/vill inte riktigt gå över till vuxenålder där man alltid kommer på intressanta saker att diskutera och prata om. Vi tar allt i egen takt och det går väl helt enkelt lite långsammare för dig och mig att bli vuxna.
Och jag tycker inte att du är tråkig och aldrig hör av dig, jag vet att du har mycket möten och ofta är med Julian – vi ses ibland och det blir jag så lycklig över! <3
Känns som att det är mig du skriver om.
Har alltid kännt mig som från en annan planet, när jag var liten på lågstadiet så satt jag ensam å väntade på att en drake skulle komma och hämta mig :P, inget har förändrats!
Jag är med föresten ^^
Jag är med 😀