Jag behöver verkligen en nystart. Trycka på reset, backa om bandet och börja från början.
I alltför många månader har jag låtit mitt övertänkande ta över totalt. Och ju mer jag analyserar alla 1000 detaljer desto mer förvirrad blir jag. Nu sitter jag här med vad som känns som en hjärna full av garnnystan hoptrasslade med varandra.
Jag vet inte hur jag ska urskilja på saker och ting. Vad som är logiskt och vad som är överdramatiskt. Vad som faktiskt har hänt och vad jag har inbillat mig. Allt har bara rasat ihop i en enda röra och nu måste jag på något sätt lösa ut knutarna.
Jag önskar verkligen att jag kunde trycka på en knapp och rensa bort allt på en gång. Börja från rent blad utan varken förväntningar, förhoppningar eller rädslor. Det skulle göra mitt liv så mycket enklare nu, men tyvärr är det ju inte så livet fungerar.
Jag har satt mig i den här situationen och jag måste lösa det själv. Bit för bit måste jag reda ut vad det är jag faktiskt känner inners inne och varför jag gör det. Jag kan inte längre fly från mina känslor, försöka låsa in dem bakom stängda dörrar och låtsas som att de inte finns. Jag känner mig alltmer säker på att det är ju det beteendet som har lett mig hit.
Kanske är det är här något som jag behöver gå igenom. I min ångest har jag bett till universum om hjälp och frågat varför jag behöver gå igenom det här. Det har känts som att jag har blivit straffad, men kanske är det något som jag helt enkelt måste lära mig. Att vara sårbar men samtidigt skydda mig själv. För just nu är det rätt svartvitt och jag kan bara vara det ena eller det andra. Så jag inser helt klart att jag har saknat balans totalt på det här området i mitt liv.
Jag testar för att hitta vad jag har för behov
Så jag har testat lite saker för att se vad det är jag behöver. Jag har t.ex. lagt upp fler bilder på sociala medier för att se om det är bekräftelse jag behöver. Bara för att inse att få komplimanger från random killar inte ger mig någon tillfredsställelse i huvud taget. Det är alltid kul att höra att man ser bra ut, men det är tydligt att jag inte längre kräver den valideringen på samma sätt som förut.
På senaste tiden har också människor från det förflutna hört av sig mer. Både ex, killar som har haft känslor för mig tidigare och även gamla vänner. Jag skulle enkelt kunna utnyttja det för att få bekräftelse och för att dämpa min känsla av ensamhet. Men istället håller jag mig undan. Att säga nej när jag var mitt i en vidrig dipp och hade en enorm ångest gav mig faktiskt lite klarhet. Det handlar inte heller om att jag känner mig ensam och behöver någon för att rädda mig. Jag är inte desperat efter närhet och tillgivenhet från vem som helst.
Så nu har jag löst ut 2 saker av typ 100. Och det kanske låter som en liten vinst för mig känns den rätt stor. För jag inser mer och mer att trots att jag går igenom någonting som är riktigt tufft just nu så betyder det inte att jag har gått bakåt. Jag är inte den där bekräftelsehungrade tonåring som lägger hela mitt mående på andras likes och kommentarer.
Samtidigt ger det mig mer klarhet i vad det faktiskt är jag känner. För ju mer jag tar bort desto närmre sanningen kommer jag.