Jag minns fortfarande smärtan av att ha ditt huvud i mitt knä där du grät så många gånger. Varenda tår som rann nedför din kind kändes som ett knivhugg i mitt hjärta. Ena dagen var vi lyckliga och helt plötsligt var vi så trasiga. Som en blixt från klar himmel raserades hela min värld. Allt jag visste och trodde på fanns inte längre. Hela min existens vändes upp och ner och jag hade inte ens förmågan att sörja över det.
Från att ha levt i en perfekt värld befann jag mig helt plötsligt i ett helvete där ingen ville leva. Mörkret slöts sig omkring oss och vi lät oss slukas alltmer för varje dag som gick. Alla lögner blev exponerade och tårarna verkade aldrig ta slut. Men när mina vällde fram var det i min ensamhet. Jag kände mig så hjälplös och min kärlek räckte aldrig till. Så jag klistrade på ett leende och låtsades som ingenting.
Jag måste alltid vara den som är stark.
Det är lite otroligt hur snabbt ens liv förändras när man äntligen lyckas ändra på sitt tankesätt. All den där ilskan jag skrev om tidigare är nästan helt borta nu. Allt jag behövde var att validera mina egna känslor för att få luften att pysa ut.
Jag känner mig inte alls arg längre. Istället känner jag en inre frid och hur vikten har tagits bort från mina axlar. Jag vet ju själv att jag har varit här förut, så jag förstår verkligen inte varför jag glömmer bort det hela tiden. Jag går alltid och berättar för mina vänner hur de måste validera och acceptera sina egna känslor för att inte låta dem ta över. Och vad gör jag själv? Precis tvärtom.
Antingen går jag runt under en lång tid och försöker intala mig själv att jag inte bryr mig. Eller så intalar jag mig själv över att jag är överkänslig, överdriver allt och är fånig. Men när jag blickar bakåt över året som gick så inser jag att det snarare var helt tvärtom. Jag reagerade inte när jag borde och när jag väl gjorde det känns det snarare som att jag för det mesta underdrev.
Det blir så fruktansvärt tydligt att jag fortfarande tror att jag är samma person som när jag var som sjukast. Då mina känslor och reaktioner faktiskt var extremt överdrivna. Den kombinationen med att jag har varit så rädd för att skrämma bort andra har varit rätt förrädiskt för min mentala hälsa.
Så det är så galet skönt att äntligen kunna släppa den delen av mig. För helt uppriktigt sagt känner jag inte alls att jag är så jäkla känslig och galen längre. Samtidigt känner jag att jag på riktigt kan acceptera saker för vad det är. Jag behöver inte vara fixerad över allt som har gått fel längre och utan allt grubblande försvinner ilskan.
Även när det uppstår saker som jag brukar blir triggad av så tar jag det med ett helt annat lugn. Jag kan liksom medge att det stör mig och sen så nöjer jag mig med det. Ibland sitter jag till och med och har en inre dialog där jag ifrågasätter varför jag inte tappar det. Det känns ju som att det borde göra mig galen, men det gör det inte längre.
Med den nya inre friden jag har fått har det blivit allt lättare för mig att öppna upp mig. Sakta men säkert har jag börjat prata med fler vänner och låtit de få se det som får mig att känna mig svag. I gengäld har jag inte fått något annat än kärlek, acceptans och förståelse. Vilket peppar mig ännu mer att fortsätta på den här vägen som jag har valt.
Tänk så mycket som kan hända på bara ett par månader. Min livsglädje fortsätter att öka varje dag, jag känner en större tillhörighet och en stor del av min rädsla har bytts till spänning och nyfikenhet. Jag har återfunnit min självkärlek och alla motgångar känns istället som möjligheter.
Mitt jobb med mig själv är inte slut på långa vägar, men jag är stolt över hur långt jag har kommit idag. Och jag kan inte vänta med att få se vad livet har att erbjuda det här året! Det här känns verkligen som förändringens år och jag längtar efter att få se vad det innebär för mig.