Nu är det jag som sitter på piedestalen

För ett par dagar sedan kom jag över ännu en ny insikt över mig själv och mitt egna beteende. Trots att jag har kommit otroligt långt från att vara den självdestruktiva tjejen som hatade sig själv finns det fortfarande mönster som jag inte har lyckats skaka av. Jag har nämnt flera gånger tidigare om hur jag har en tendens att undermedvetet vrida allt mot mig själv. Att allt är mitt fel när saker och ting faller isär och att jag utsätts för dåliga beteenden för att jag är så patetisk att jag tillåter det.

Jag har ju alltid haft en viss medvetenhet om vad mitt lilla övertänkande huvud håller på med. Men jag har aldrig lyckats komma underfund med exakt vad det är jag gör. Eller varför. Jag trodde att det var för det mesta mina känslor som styrde tankarna, men nu har jag insett att det faktiskt ofta är tvärtom.

Det här året har min syn på kärleksrelationer verkligen utmanats. Det har varit en rätt hård smäll att se mitt tanke- och beteendemönster som har funnits sen många år tillbaka. Jag har verkligen tillåtit allt för mycket och jag har varit en expert på att vrida allt så att det är mitt fel i slutändan.

Helt plötsligt känns det som att jag ser både det förflutna och nutida med nyktra ögon för första gången på länge.

Var det jag som ljög och kom med dåliga bortförklaringar? Nej.

Spelade jag någonsin mind games? Nope.

Lekte jag någonsin med någons känslor? Absolut inte.

Var jag feg och sprang iväg så fort det blev lite jobbigt? Nej.

Var det mina ord som inte stämde överens med mina handlingar? Nej inte det heller…

Högg jag av någon från mitt liv för minsta lilla snedsteg? Nej verkligen inte.

Var jag ärlig och sa vad jag kände och tyckte? Japp.

Försökte jag lösa problemen, prata om det som en vuxen människa och kompromissa? Skyldig.

Förlät jag och gav flera chanser än vad jag kanske borde ha gjort? Ohja.

Är det verkligen jag som är patetisk?

Okej, nu menar jag absolut inte att alla jag har varit med är patetiska små män. Men somliga har verkligen pushat mig över gränsen om och om igen. Jag fattar inte hur jag inte fick ”the ick” på direkten… För det ovanstående exemplen är inte särskilt attraktiva.

Så hur har jag egentligen kunnat gå runt och tänkt att det är mig det är fel på? När jag ser tillbaks på allt i efterhand så inser jag att jag inte alls har varit patetisk och korkad. Vad jag däremot har varit är alldeles för snäll, förstående, tålmodig och allt för generös med min tid.

Det värsta jag har gjort är nog att konfrontera folk och ställa dem mot väggen. Men ärligt talat… Om man inte klarar av det kan man väl knappast kalla sig för vuxen? Eller?

Efter mycket funderande har jag insett att jag alltid har satt killar på en piedestal så fort jag ens blir lite intresserad. Jag blir inte så lätt intresserad av andra men när jag väl blir det kan det gå snabbt. Så även när de felar så är det alltid jag som har fel. Även när jag äntligen har fått ner dem från piedestalen så finns det en del av mig som alltid tänker på hur jag skulle ha kunnat göra saker annorlunda.

Nu är det jag som sitter på piedestalen

Som en blixt från klar himmel så skiftade mitt tankesätt totalt. Jag kollade tillbaks på alla relationer, allt jag har gjort och vad jag har gått igenom. Visst, jag är inte helt perfekt men fan… Jag är faktiskt en riktigt bra partner. Jag önskar verkligen att jag kunde bli tillsammans med mig själv, eller någon som är precis som mig, för jag är faktiskt partnern som jag alltid har önskat.

Jag är extremt lojal, även innan jag ens är i ett officiellt förhållande. Jag har galet mycket kärlek att ge, jag älskar att ta hand om andra och jag bryr mig faktiskt om min partners behov. Jag är en hopplös romantiker som gör verkligen allt för den jag älskar. Jag ger inte lätt upp och jag springer inte iväg när saker och ting blir tufft.

Och visst, jag kanske är lite intensiv ibland. Jag kräver mycket kroppskontakt och kan vara lite needy. Speciellt i början är jag väldigt osäker och behöver mycket bekräftelse och uppmärksamhet. Jag kan ibland gå väldigt snabbt fram och jag saknar tålamod totalt. Min största brist är mitt problem med svartsjuka, men jag är inte så särskilt utåtagerande så det är mest jag som lider av det.

Jag har alltid sett det som pinsamma och ”fula” delar av mig och jag har försökt kväva dem totalt. Men till vilken nytta? Medan jag blir stel och tråkig drar jag till mig emotionellt otillgängliga killar som inte har kapaciteten att tillgodose mina behov. Vilket bara är totalt meningslöst.

Och om jag ska vara brutalt ärlig så är jag inte intresserad av vissa ”kvaliteter”. Jag vill inte ha en feg, omogen man utan stake som inte kan annat än att spela spel med andra. Och jag vill verkligen inte vara någons morsa… de enda barnen jag tänker uppfostra är mina egna, inte förvuxna mansbebisar. Jag är fruktansvärt trött på snubbar som kan ”talk the talk” men inte ”walk the walk”.

Så jag har satt mig på min egna piedestal och jag försöker att bit för bit krossa alla mina mentala spärrar. Jag har försatt mig i ett skyddsläge som bara har gett motsatt effekt så nu väljer jag att slänga bort det. Jag låter mig följa mina impulser alltmer. Jag tänker inte så mycket på vad jag gör, skriver eller säger betyder. Jag väljer helt enkelt att göra det som faller mig in. För jag vill inte heller undermedvetet hamna i ett spel som jag inte ens vill spela. Så det är bättre att bara göra det som känns bra för stunden. Då blir det i alla fall genuint.

Jag märkte rätt snabbt att alla dessa hämningar har inte bara påverkat mina relationer utan även min kreativitet. Så fort jag började släppa taget poppade det upp idé efter idé i mitt huvud. Nu känner jag mig taggad på nytt och den där lilla gnistan i mig börjar tar fyr igen.

Det är kanske inte så konstigt att jag har känt mig så omotiverad och okreativ när jag har lagt så mycket energi på att allt jag gör fel. Och samtidigt låtit energitjuvar som inte ens förtjänade min tid dränera mig totalt.

Det finns plats för en till på piedestalen

Jag har inga problem med att dela plats med någon annan. Jag älskar att älska och jag älskar att bli älskad. Men jag tänker inte längre nöja mig med något som bara får mig att må dåligt. Jag behöver bli älskad på ett visst sätt och det är okej. Jag trodde jag var för krävande och hade en felaktig syn på kärlek, men jag inser nu att det faktiskt inte är så. Jag är helt enkelt inte en person som vill ha lite eller lagom. Jag vill ha allt.

Att jag är så medveten om det och accepterar det för en gångs skull ger mig en mer hälsosam syn när det kommer till nya kontakter. Jag känner inte samma behov av att låta mina tankar fastna i ångestträsket över vad saker och ting betyder. Och jag freakar inte ut när någonting förändras. Jag vet inte varför, men av någon anledning känns det så mycket enklare nu att ta det som det kommer. Kanske för att jag vet att det inte automatiskt betyder att det är någonting fel på mig.

Och eftersom att jag knappt fattar direkta signaler har jag bestämt mig för att tolka mixade signaler som ointresse. Vips så försvinner ångesten över vad det betyder och vad som kanske kan hända eller inte hända. Jag obsessar inte, jag oroar mig inte och jag övertänker inte. DET ÄR SÅ JÄVLA SKÖNT.

Samtidigt så lämnar jag utrymme till att låta saker och ting utvecklas organiskt utan någon press. Man behöver ju faktiskt inte veta vad som ska hända redan från början.

Vad kommer att bli nästa lärdom?

Det är knappt ens 2 månader kvar på året och jag har en känsla av det här inte är den sista lärdomen för i år. Ärligt talat tror jag att jag kommer som en 80-åring och fortfarande lära mig nya saker om mig själv.

Det är något jag både hatar och älskar med mig själv. Jag hatar det för att utveckling kan vara fruktansvärt jobbigt och obekvämt. Jag älskar det för att jag inte står ut med att stå stilla, jag måste alltid röra mig framåt och växa.

Det här året har verkligen utmanat mig brutalt mycket, men samtidigt har jag fått en bättre förståelse för mig själv. Och varje gång jag har brutit ihop har jag kommit ut starkare. Så varför inte fortsätta? I always do.

Lämna ett svar