Jag önskar att jag kunde förklara varför jag känner som jag gör just nu. Oftast brukar jag vara den som vill försöka förklara och lösa problem tills att den andra personen inte orkar lyssna mer. Jag vet inte hur ofta jag har velat fortsätta medan den andra har ansett att det inte finns så mycket mer att säga. Saken är den att hur mycket jag än försöker känns det aldrig som att jag lyckas komma till själva kärnan av allt. Eller så kommer jag dit men utan att lyckas känna mig helt och fullständigt förstådd.
Men nu har jag hamnat i en period där jag inte känner att jag orkar försöka förklara mer. För mig känns det som en självklarhet och ärligt talat så tycker jag inte ens att jag borde behöva förklara mig själv. Varför skulle jag inte känna mig arg och ledsen just nu? Men där kommer ett problem som är svårt att lösa. Det är inte lika självklart för andra. Vi har alla olika kikare som vi ser på våra liv med och därför är inte mina problem just problem för andra.
Det som är logiskt för mig är inte nödvändigt logiskt för dig. Visst kan jag sitta och försöka förklara i timmar och blotta ut mina känslor totalt men det skulle inte nödvändigtvis leda till att jag blir förstådd ur min synvinkel. Du kanske förstår till en viss del från din, men det blir ändå inte rätt då jag behöver få dig att se allt genom mina ögon. Nu menar jag absolut inte att det inte finns någon i hela världen som förstår mig, det finns många som gör det. Problemen uppstår väl mest när man har att göra med människor som inte gör det. Då spelar det ingen roll vad man säger längre.
Det som sårar mig kanske är totalt orimligt för andra. För min del så kan jag inte se det på något annat sätt än att det gör ont och eftersom att jag ser allt från min synvinkel så känns min reaktion berättigad. Jag brukar alltid försöka se allt från den andras ögon men eftersom att vissa saker är så inpräntande i mig kan jag inte hindra mig från att känna som jag känner. Hur jag än vrider och vänder på saken så känns det bara logiskt att tänka som jag gör. Vilket väl dem flesta känner om man nu inte är helt medveten om att man är en känslomänniska ända ut i fingertopparna som inte använder förnuftet i huvud taget.
Så hur får man någon som ser allt på ett helt annat sätt att förstå en? Hur kan jag förstå den andra när jag inte kan se från dennes kikare utan bara från min? Jag är förbannad över att jag ens behöver berätta vad som är fel för att det är för mig så jäkla självklart. Samtidigt så blir jag kluven av vetskapen om att mina ögon inte alltid ser allt 100% korrekt… Men vad säger att någon annans ögon ser bättre än mina? Jag vill bli förstådd, men inte från din synvinkel utan från min.