Det är helt otroligt vad en powerwalk kan göra ute i höstmörkret. Förutom att skriva är det den bästa terapin som finns.
Jag får ut all överskottsenergi samtidigt som jag rensar mina tankar i takt till musiken. När man själv inte riktigt kan uttrycka vad det är man känner är musik verkligen det bästa redskapet. Andra sjunger och skriker ut det jag behöver få ut. Olika låtar hjälper mig att rensa ut gamla och nuvarande händelser. Vilket får min förvirring att minska så att jag kan andas klarare igen.
Ikväll fick jag verkligen ny energi och motivation under min promenad. Inte för att jag har löst något. Allt är fortfarande detsamma, men trots det känner jag mig nästan extatisk.
Från ingenstans kom insikten om att jag vill riva alla mina murar. Hur rädd jag än är för att bli sårad eller låta andra se mig, hela mig, känner jag mig redo att ta bort allt skydd. Jag vill låta mig själv bli sårbar. Jag vill slå ner varenda vägg som ligger i vägen så att jag alltid håller avstånd. Jag vill riva ALLT. Jag vill inte vara kall och stel längre. Jag vill inte längre låtsas att jag är den här återhållsamma människan som endast visar en hundradel av vad jag faktiskt känner.
Jag är så trött på det.
Visst är jag rädd att skrämma bort andra med mina starka känslor. Men är inte det bättre än att låtsas och hålla allt inne tills jag spricker och gör något konstigt? För omväxlings skull vill jag känna mig sedd. Helt och fullständigt.
Jag vet inte exakt hur jag ska göra det och imorgon kanske allt känns helt annorlunda igen. Det här har ju pågått så länge och jag har byggt murar länge helt omedvetet. Men just nu i skrivandes stund känner jag av en stor förändring i luften. Jag vet inte vad som kommer att hända eller när, men något kommer att förändra allt. Och just nu känner jag mig så jävla redo.