Det börjar nog bli dags för mig att lägga mig i min mjuka varma säng och hoppas på en hel natts sömn. Den här dagen har varit helt åt helvete. Ångesten har varit alldeles för hög och bröstsmärtorna har hållit på alldeles för länge. Paniken sitter ständigt bakom bröstet och skriker oavbrutet. Jag vet inte hur jag ska klara av att ta emot hjälp, gå upp i vikt och förhoppningsvis bli fri. Jag vill men det känns omöjligt. Rädslan finns alltid där inne och stressar upp mig så fort jag blir påmind om hur mycket och ofta jag kommer bli tvungen att äta. Panikångest. Jag trivs verkligen inte i min kropp och jag kan inte tänka mig att det någonsin kommer att hända. Ett liv utan ätstörningar vore underbart men det känns fortfarande så skrämmande. Jag är rädd för att få kommentarer om min kommande viktuppgång, om att jag äter mer och kanske även mycket. Kommer de gilla mig trots att jag väger 57 kg? 60 eller kanske till och med 65? Hur kommer ni andra att se mig då när jag inte längre har någon undervikt? Så rädd, så otroligt rädd. Tänk om alla kommer att tycka att jag är tjock igen och skratta åt mig som förut…
Jag kan inte beskriva hur mycket jag hatar min kropp just nu, just nu i skrivandes stund. Svullen, tjock och vidrig. Spegelbilden äcklar mig. Självförakt. Allt på mig är så otroligt fel. Inte bara min kropp utan även alla detaljer på den. Min näsa är för stor, mina ögon för små och insjukna, händerna är rynkiga och huden är full av röda prickar och bristningar. Ingenting känns rätt eller fint. Jag försöker se på mig själv som jag ser på andra men det går inte. Det är jag som är ful och fet, inte ni. Ni är nästan felfria och jag består av ingenting mer än fel. Vad hände med mitt förnuft? Bortblåst. Självhatet är för starkt. Jag orkar inte torteras dagarna ut och nätterna in längre, jag klarar inte av den här skiten mer. Mitt huvud är fullt av röster som skriker och gormar glåpord som har förföljt mig så länge som jag kan minnas. Aldrig är det tyst, aldrig får jag vila. Säg mig, kommer det någonsin att ta slut?
du kommer bli fri från det, förr eller senare. bestäm dig för att ta emot hjälpen så tror jag att det kommer fixa sig. man måste bara bestämma sig, kämpa och vägra ge upp.
eller kanske inte ska säga bara, jag har ingen aning om hur jobbigt det kan vara, men vad det än gäller så får man inte ge upp.
och vi, eller jag iaf kommer inte tycka att du är äcklig eller något när du blir frisk från det. du är superfin, utvändigt och invändigt. en superfin personlighet.
kämpa fina du, (vilket jag iofs tror du gör varenda dag) du kommer igenom detta!
fortsätt kämpa på! en dag är du fri som en fågel
"Tänk om alla kommer att tycka att jag är tjock igen och skratta åt mig som förut…" , det var så jag tänkte innan. Jag var undernärd jag med och hade ätstörning, precis som dig och på ett år lyckades jag gå upp till normalvikt. Jag tycker att jag har blivit tjock, för jag har inte blivit av tankarna, medans alla andra tycker att jag ser otroligt mycket bättre ut.
Jag kommer aldrig tycka att du är äcklig eller något, och jag hoppas att du så småning om blir frisk. Jag tror till och med att du kommer må mycket bättre.
Fortsätt kämpa, du vet att vissa av oss bloggläsare stöttar dig, samt dina vänner, pojkvän och familj! 🙂
Vad jobbigt att du mår så dåligt, och jag tycker att du är galet snygg och mycket smal,
även om jag förstår att du inte håller med.
Och jag kommer inte tycka sämre om dig om du vägde 65kg,
tror inte du skulle se tjock/fet ut då..
Ja, jag går i gruppen för att träna på att äta normalt,
för att umgås med folk i liknande situation.
Plus att eftersom jag är sjukskriven har jag inte mycket att göra,
så jag behöver ha något som fyller mina dagar.
Försök att inte fokusera för mycket på hur andra kommer att se på dig om du blir normalviktig. När man börjar äta regelbundet mattas många av ätstörningstankarna av, men självklart tar det tid. Andras kommentarer får man helt enkelt ta när de kommer.
Kram <3
Sv: Jag tror att du kommer må hur bra som helst efter att du har gått upp i vikt. I början kommer väl dom onda tankarna, men du måste hålla dom ute. Sen när du är uppe i normalvikt, så tror jag nog att du kommer bli stolt över dig själv, att du klarade dig ur all skit 🙂
Jag tror på dig! ^^
Jahaja, du hann tydligen ändra bloggnamnet för mig, haha. Tänkte skriva och påminna dig om det $:
Sv: Well, aren't you sneaky! $:
Angående inlägget..
Jag hoppas du kommer ur dina ätstörningar & mår bra snart igen!
Ingen förtjänar att må sådär, tänk på hur bra du kommer må. Skit i andra!
Det är finare o vara lite mulligare än att vara pinnsmal!
Kämpa bruden, jag tror på dig!!
Det känns fortfarande lika hemskt att läsa detta, jag känner mig precis likadant men då väger jag redan för mycket för mitt egna bästa, eller det är vad jag intalar mig.
Jag kan som vanligt säga att jag tycker du är otroligt vacker och att jag inte skulle tycka du vore tjock om du gick upp i normal vikt men det hjälper inte och det vet jag ju själv. Du är stark och du får inte ge upp sötnos<3 Och när man väger 57 kilo så anses många vara smala<3
Jag tycker att du är vacker, det är synd att du inte kan se det, men jag vet att det kan vara svårt med självhatet. Eller, det är riktigt svårt, det är riktigt plågsamt. Jag hoppas att du en dag kan bli fri från det och få möjligheten att tycka om hur du ser ut och hur du är. ♥
oh, helt sjukt vad lika man tänker.
du är jätte fin, om bristningarna har jag med sedan jag var liten. Jag hatar det över allt annat och att jag var så äcklig att jag inte stoppade det.
Jag kommer ha det där för alltid. Det känns som det inte alls kommer blekna. det känns som om de blir fler och fler och snart kommer hela jag bestå av bristningar.
men man får försöka slänga undan det. man får försöka slänga bort det negativa. man behöver inte försöka komma på något possitivt för det kan man inte, men försök att inte tänka så mycket.
du klarar det.
vi klarar det
detta smutset ska bort!
det förstör bara oss och ändå håller vi kvar det så jävla hårt.
kram på dig