Ända sen Oktober känns det som jag har blivit förnyad för varje vecka som har gått. Jag tittar på mig själv i spegeln flera gånger om och känner ibland knappt igen mig själv. Inte för att jag tror att mitt utseende har ändrats så särskilt drastiskt, utan för att min syn på mig själv är helt annorlunda. Och den fortsätter att ändras hela tiden.

För ett tag sedan var jag lite orolig att den här personliga utvecklingen som pågår i mig bara är en liten fas. Att jag en dag vaknar upp och är tillbaks på ruta ett och känner mig som en vandrande martyr. Nu känner jag mig helt säker på att jag aldrig kommer att hamna där igen. Kommer jag att fall igen? Absolut. Kommer det att betyda att alla mina framsteg är bortblåsta? Absolut inte.

Att jag hade en stor breakdown förra året satte verkligen min tro på mig själv i gungning. Jag började få panik och kände att jag hade återgått till den svaga och sjuka personen jag brukade vara. Det fick mig att ifrågasätta verkligen allt. Var den stabila grunden jag hade arbetat upp under så många år helt ihålig och instabil? Hade jag lurat i mig själv att jag var starkare än vad jag egentligen var?

Men nu kan jag se allt för vad det verkligen var. Min grund var inte instabil, jag var inte galen eller sjuk och jag var långt ifrån svag. Jag var bara fullständigt mänsklig.

Jag tror att jag var så rädd för att känna mig hjälplös igen att jag istället valde att bli för självständig. Jag intalade mig själv att jag inte behövde någon, att jag klarade allt själv och jag var en samlad person. Jag ville inte att någon skulle se mig tappa fattningen eller gråta så jag bet ihop och svalde allt så länge jag kunde. Jag har alltid varit den som förespråkar öppenhet så jag vet inte hur jag hamnade där riktigt.

Förr när jag var yngre och bloggade helt öppet om min mentala hälsa fick jag otroligt mycket stöd från människor som inte ens kände mig. Och vetskapen om att många som hade liknande problem blev inspirerade och mådde bättre av mitt skrivande drev mig till att kämpa ännu mer. Så hur hamnade jag här? Varför blev jag helt plötsligt så rädd för att visa min sårbarhet? Det var ju just sårbarheten som gjorde mig så jävla stark.

Det var ingen som sa att jag var en inspiration eller som var imponerad av min styrka för att jag aldrig föll. Jag fick lovord för att jag bröt ihop, skrev om det, reste mig upp och fortsatte att kämpa. Det var min styrka och jag var otroligt stolt över det.

Som tur är så fick jag lite mer självinsikt och insåg att jag hade utvecklat ett stort problem med intimitet och att visa sårbarhet. Jag tror att flera olika erfarenheter blandat med mina rädslor fick mig att sätta upp väggar på ett undermedvetet plan. Samtidigt satte jag upp andra väggar fullt medvetet, vilket till slut blev en epic mindfuck för mig.

”Unblocking the Heart’s Well of Emotions”

Förra året var en konstigt blandning av ”jag känner ingenting” och ”oh shit, jag känner alldeles för mycket”. Jag var liksom aldrig likgiltig och apatiskt, men samtidigt hade jag svårt att känna och förstå vad jag kände i hjärtat. Positiva känslor har sen flera år varit lite… avdomnade så att säga så jag googlade runt på hur man lär sig att känna från hjärtat igen.

Jag kom över artikeln som jag länkar här över och tyckte att det lät så otroligt logiskt och simpelt. Så vad har lilla jag gjort sedan dess? Jo jag har skapat ett dokument som jag skriver i lite då och då. Där har jag börjat skriva ner om mina rädslor och texter till människor som jag är eller har varit arg på.

Jag skriver ibland som om att jag skulle skicka ett brev och ibland så skriver jag som om vi stod i samma rum och förde en diskussion. Jag använder även deras namn ofta för att verkligen få ut på vem och varför jag är arg.

När jag började skriva första gången satt jag och nästan kokade av ilska, men efter ett tag så förvandlades det till tårar. Inte långt efter det så kände jag en sån enorm frid inom mig.

Det var inte så längesen jag skrev om hur arg jag var, men nu känns det helt annorlunda. Och ju mer fridfull jag känner mig, desto gladare blir jag. Så den här bilden kändes sjukt spot on! Och ärligt talat är jag förvånad över hur bra jag har mått senaste tiden. Jag känner mig verkligen som en helt annan person.

Tidigare i veckan fick jag höra något som verkligen var provocerande för mig. Så direkt sa jag att jag hade svårt att hantera det och verbaliserade hur det fick mig att må. Jag var totalt inställd på att det skulle förstöra hela min vecka. Sen gick det några minuter bara och jag kände ingenting. Jag kände bara total frid.

Det känns som att jag har återfått min makt över mitt liv och verkligen gått vidare. Det är en sån underbar och befriande känsla. Jag liksom orkar inte längre bry mig om människor som inte förtjänar min energi och nu känns det som att jag kan börja släppa dem helt och hållet.

Och jag jobbar mig bakåt i tiden för att en gång för alla göra mig av med allt som kan användas emot mig. Jag brukar inte aktivt gå runt och vara förtvivlad över det förflutna längre som förr i tiden. Det jag dock har en tendens att göra är att ta fram det när jag redan ligger ner för att använda det som bränsle till elden. Och nu känner jag verkligen att det får fanimej vara slut med det.

Jag har inte längre rum för drama i mitt liv, bara frid.