Helt plötsligt känns det som om jag har gått bakåt flera år i tiden. Jag känner mig lika liten som då. Så oerfaren och ovetandes om livets motgångar. Så bräcklig. Så ynklig. Jag försöker hela tiden ge bilden av hur stark jag har blivit men vem försöker jag lura egentligen? När det kommer till kritan har jag ingen röst som för min talan. Ärligt talat vet jag inte om det är så det är eller om jag bara känner så just nu. Jag vet inte ens riktigt varför jag känner som jag gör. Jag bara… känner. Jag känner mig lika kluven som alltid och vacklar fram och tillbaks mellan olika känslotillstånd. Jag känner mig sviken och ledsen men samtidigt bara tom. En del av mig har fått nog och känner att bägaren har fyllts över alldeles för många gånger nu. En del av mig vill ge upp men ändå gör jag inte det. Jag fortsätter att resa mig upp om och om igen med rädslan för att jag gör det för ingenting.
Snälla säg mig, är jag naiv som fortsätter eller kommer det vara värt all vånda i slutändan?