Knappt två dagar kvar till julafton!

Mina fötter värker, hela kroppen skriker av smärta och jag längtar efter sängen. Nu har jag återigen julhandlat i flera timmar i både Täby centrum och i Arninge. Självfallet så övertygades jag till att köpa ännu mer kläder till mig själv. Det var meningen att jag bara skulle hitta något att ha på mig på julafton men mamma och butiksbiträdet fortsatte att plocka fram fler och fler kläder som jag tvingades pröva. Visst kan jag erkänna att jag behöver nya kläder, men jag gillar faktiskt inte att lägga så mycket pengar på mig själv. Jag känner mig inte riktigt förtjänt av det. När vi kom hem sen så hann vi även börja pynta granen och har påbörjat att lägga dit en del av julklapparna. Sent, jag vet. Jag hade önskat att vi hade tagit upp den för en vecka sen men nej så blev det inte. Imorgon blir det säkerligen att åka och handla igen, åtminstone mat. Sedan måste vi laga och förbereda maten som vi ska ha på julen, jag måste baka mycket mer än vad jag orkar och äckligt mycket städning återstår. Imorgon är jag i alla fall ledig från Mando så jag hoppas att jag lyckas bli klar med allt.

Dagen på Mando var både bra och dålig. Jag berättade för min behandlare om hur det gick igår med lunchen och till min förvåning blev han vare sig besviken eller arg på mig. Han tyckte att jag hade gjort rätt som gjorde mitt bästa efter min förmåga och sa att det var okej eftersom att sånt kan hända då och då. Det var skönt att få höra att det inte var helt fel och att jag inte var så misslyckad som jag kände. Lunchen idag gick dock inte så jättebra. Än en gång blev det en yoghurtbaserad sås med både gurka och koriander i till maten. Något som jag aldrig i hela mitt liv har vågat smaka. Jag hällde upp det längst bort på tallriken så att den inte rörde resten av maten och försöka hålla mig undan den så långt det gick. Efter att jag hade ätit upp allt annat var jag tvungen att smaka. Min behandlare är förstående så han kräver inte att jag ska äta upp det men jag måste åtminstone smaka lite.

Efter nästan en kvart med gaffelns toppar doppade i såsen framför munnen vågade jag ta steget. Eller nej, jag vågade inte men efter ett tag så kände jag mig tvungen och stretade emot mina egna reflexer. Det låter nog sjukt löjligt men för mig är det som att skära ut sitt egna öga, man stoppas av kroppens egna reflexer och klarar helt enkelt inte av det. Hur jag till slut lyckades förstår jag inte själv men jag trotsade min fobi och fick i mig det som jag alltid har beskyllt för att det ”infekterar maten”. Tårarna brände bakom ögonlocken och hela jag skakade. Under den korta stunden kunde jag knappt tänka utan bara känna. Jag hatar min fobi för det finns absolut inget logiskt med den, det blir bara en spärr som stoppar mig från att våga testa olika saker. Jag vet inte ens varför utan det är bara så och för mig har det lett till ett stort lidande, speciellt när jag var mindre och inte kunde försvara eller förklara mig själv. Ingen förstod och jag blev ständigt hånad och anklagad för bortskämdhet. Om de bara visste hur stark min rädsla verkligen var.

Det blev 10% näringsdryck igen. Ett misslyckande samtidigt som jag lyckades. Även om jag tog så lite att jag bara fick i mig knapp 0.99% så smakade jag ändå fortfarande. Trots den sjuka fobin som gav mig panikångest så fort jag kollade på vad det var som jag skulle få i mig. Det var ett litet steg men ett steg. Dessutom klarade jag av att äta 50g chips och en cola till mellis, alltså mitt på dagen på en vardag! Det kändes onaturligt, smutsigt och fel men trots tvångstankarna klarade jag av det. Jag blev inte ens triggad till att hetsäta och det känns helt… onormalt och annorlunda.