En jävla kronisk sjukdom

Ibland känner jag mig som en enda jävla kronisk sjukdom. Jag känner mig så trött, håglös och matt. Smärtan tar aldrig slut och jag kan inte ens komma ihåg sist jag kunde stå, sitta eller ligga ner utan att det gjorde ont. Hur känns det ens att vara smärtfri för en dag? Jag minns inte…

En jävla kronisk sjukdom

Jag är kronisk trött. Jag har kronisk huvudvärk. Jag har kronisk inflammation i fötterna. Jag har kronisk nack och ryggvärk. Jag har kronisk muskelvärk. Jag har kroniskt spända muskler. Jag har kronisk värk i hela kroppen. Jag är kroniskt less och jag är kroniskt förbannad.

Jag känner mig som en kronisk sjukdom

Hur många gånger har jag skrivit om min trötthet och smärta nu? Det är så många gånger att det bara känns tragiskt när jag läser alla mina gamla inlägg. Ibland tror jag att en smärta jag får är ny bara för att inse att jag har haft den förr och att den istället har kommit tillbaks. Så fort jag går framåt känns det som att jag blir dragen tillbaks igen. Jag försöker vara hoppfull och positiv trots att det inte alltid märks. Det är bara så jävla svårt när ens liv känns som ett fängelse utan en enda utgång. Hur mycket jag än ler och försöker slå bort det kan jag inte rymma från sanningen. Jag lider varenda dag.

Det känns lite patetiskt att skriva det. Andra upplever krig, får dödsbesked, lider av obotliga sjukdomar och svälter. Ändå sitter jag här och kan inte sudda bort det där orden ur mitt huvud. ”Jag lider”. För hur illa andra än har det kan jag såklart bara utgå från mig själv och känna det som just jag känner. Och hur andra än ser mig kan de aldrig känna min smärta. Jag borde kanske förstå varför andra inte alltid tar mig på allvar. Något som inte syns finns ju inte. Dessutom går jag upp på morgonen, går till jobbet och tränar flera gången i veckan. Det betyder väl att allt måste vara bra? Kanske är jag bara patetisk trots allt.

Ninni Undén

Kronisk trötthet och värk

Att vara trött och ha ont är mitt normalläge. Mina ”vänner” har växt fast i mig som en cancersvulst och jag kan inte bli av med dem hur mycket jag än försöker. Kost, kosttillskott, yoga, träning, positivt tänkande, andningsövningar, stretchning, spikmatta, punktbollar, akupunktur, självhjälpsböcker… Jag försöker och jag försöker utan att lyckas. Jag ät trött på att försöka fixa mitt liv. Flera år har jag spenderat på terapi och mediciner. Dagsjukvård på Mando, DBT och stödsamtal. Jag är mätt på det. Jag vill bara få leva mitt liv nu.

Jag är trött på att höra att jag mår dåligt på grund utav depression och stress. Jag blir ju deprimerad och stressad utav det faktum att jag inte orkar göra allt jag vill göra. Klart som fan att jag blir nedstämd när mina sömnstörningar blir värre av smärtan och  för att jag är för trött för att göra saker. Är det verkligen så konstigt om jag blir ledsen och frustrerad när det känns som att mina knän blöder vare sig jag sitter eller står? Eller att jag inte orkar gå ut och ha skoj när ryggen värker konstant så att jag inte kan tänka på något annat?

Trötthet och värk är mitt normala. Ändå tycks jag aldrig vänja mig vid det. Ibland känns det bättre och då får jag hopp igen. Men sen kommer de där perioderna då allt gör fruktansvärt ont och tröttheten gör mig helt handlingsförlamad. Då jag halkar efter med alla mina vardagssysslor och blir alltmer stressad. Då har jag inget hopp längre. Då orkar jag inte mer. Den dagliga huvudvärken och den konstanta tröttheten/utmattningen har sänkt mitt liv sedan jag var i 10årsåldern. Räcker det inte nu?

Finns det något ljus i slutet av tunneln?

Ibland undrar jag. Sommaren 2016 skrev jag om orsaken till min kroniska smärta. Spänningarna är kanske inte den enda boven men det har självfallet påverkat mycket. Problemet nu är att trots att jag är mycket bättre i min muskulatur skriker mina muskler fortfarande ifrån. Det har blivit en stor skillnad men det är inte alls bra. Min medicinska massageterapeut varnade mig för att det skulle ta lång tid då kroppen kan tolka smärta som den korrekta känslan. Men han säger själv att det borde ha blivit mycket bättre nu.

Varje gång vi hittar något, litet som stort, förväntar jag mig en stor skillnad. Det är svårt att inte dra efter halmstrån när det är allt man har. Jag vill bara vara jag igen. Jag vill inte vara den här människan som personifierar sig med en kronisk sjukdom. En kronisk sjukdom som inte ens existerar. Jag är bara en samling symptom som ingen kan egentligen förklara. Inte orkar man ta reda på det heller. Jag har tagit blodprov igen men vad gör det när de alltid tar samma? Om det nu ens finns någonting att hitta.

Jag är trots allt inte en sjukdom. Jag är bara flera olika symptom som finns utan förklaring. Jag är kroniskt trött och utmattad, har hög vilopuls, lider av insomni och har konstant ont bara för att. Jag är inte botbar för det finns ingen sjukdom att bota.

Jag lider varje dag och jag har inte ens en anledning till det. Mitt sociala liv tar skada och jag har inga ursäkter alls. Jag orkar inte leva mitt liv till fullo och jag har ingenting att skylla på. Jag är inte en kronisk sjukdom men jag känner mig som det. Av vilken anledning? Ingen alls.

 

Dela på G+ ♥ Tweeta ♥ Dela på Facebook ♥ Pin It! ♥ Pusha inlägget ♥

2 tankar på “En jävla kronisk sjukdom

Gör min dag och lämna en kommentar! ♥