Läxor från DBTn, oroligheter och kroppsångest

Veckans läxor från DBTn:

• Fortsätta med att träna på att validera mig själv, stå upp för mig själv och se att jag faktiskt har gjort något bra.
• Fundera på om jag ska fortsätta i DBT-gruppen eller inte efter att jag har gått ett varv.
  (Det är inte långt kvar)
• Att vara här och nu, jag ska inte fara iväg och råka gå ut i gatan helt plötsligt som jag har gjort den senaste veckan.
• Varje morgon ska  jag starta med att småle för mig själv.
• Jag ska fylla i hur mycket sömn/lugnande medicin jag har tagit varje kväll i mitt veckokort.

Det känns rätt mycket då jag även ska fylla i allt jag har tränat på när det gäller DBT-färdigheter från DBT-gruppen. Men men, jag kan alltid försöka och göra mitt bästa. Det viktigaste är inte att lyckas utan att försöka, eller hur?

Idag fick jag tillbaks resultatet från kissprovet och som jag trodde så visade det sig att jag var drogfri, såklart så blev jag paranoid och trodde att det skulle visa fel svar. Troligen så borde jag få komma till utredningen i början av det nya året, jag hoppas att det inte blir senare i alla fall så att jag slipper sitta och undra. Det blir nog intressant, spännande och läskigt. Om två veckor när jag ska träffa min läkare så ska hon även ta somatiska test på mig, väga mig osv. för att förbereda inför utredningen. Helst så slipper jag det, idag så sa hon jag går och pratar hos att hon är orolig för mig. Tydligen så syns min viktnedgång även fast att jag har två långkalsonger och dubbla tjocktröjor på mig. Fast jag känner mig såklart gigantisk när jag ser mig själv i spegeln, även när jag är naken.

Jag vet inte vad jag väger just nu och jag är livrädd för att jag har gått upp i vikt den senaste veckan. Ångest är en vardaglig sak och jag stressar sönder mig själv som jag nog har sagt hundra gånger nu. Varför ska det vara så himla svårt?