Let´s binge until we´ll purge

Idag mår jag verkligen inte bra, jag känner mig helt orkeslös och ångestfylld. Det första jag tänkte när jag vaknade var samma tanke som jag fick innan jag somnade igår, ska jag verkligen gå till skolan? Det har inte funnits någon ork att gå till skolan på väldigt länge men ändå så lyckas jag övertala mig på något sätt att gå dit. Jag vill inte, orkar inte och ibland fruktar jag bara tanken av att sitta där men ändå så går jag dit. Vad får mig att gå till trots ångesten? Jo rädslan för att ligga efter och ses som ännu dummare än vad andra redan ser mig som. Jag är rädd för att göra min familj och släktingar besvikna. Jag är vettskrämd för att känna att jag misslyckas med något som jag borde klara av. Och sedan kommer konfrontationerna, vilket är något som jag inte kan hantera och som lätt kan krossa mig. Samtidigt så känns det så tradigt att det blir ångestfyllt hur jag än gör, vare sig jag stannar hemma eller går till skolan. Jag får väl vara glad att jag tänker på vad som gynnar mig i längden, att vara hemma kommer aldrig leda någonvart så jag får väl vara glad för den insikten jag har.

Imorgon har vi tydligen studiedag som jag självklart hade glömt helt bort. Men det kom som en glad överraskning eftersom det är något som jag behöver, speciellt efter den här dagen. Det enda som skrämmer mig är att om jag befinner mig hemma så finns det en stor risk för hets. Den senaste månaden så har jag inte gjort så mycket mer än att hetsäta och struntat i träningen med gråten i halsen. Jag är rädd för att det ska bli värre och värre och jag är rädd för viktuppgången som kan komma helt plötsligt. Mina impulser känns mer svårkontrollerade igen och jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vill inte vara överviktig igen och bli utskrattad som förut. Jag orkar inte äta tills att jag blir spyfärdig för att sedan bli svälthungrig efter några minuter, det gör verkligen ont.
Jag klarar inte av det.