Life´s too short to be serious

Copyright@Ninni Undén

Life´s too short to be serious. Jag ber om ursäkt för mitt osammanhängande skrivande. Direkt när jag publicerade förra inlägget insåg jag att jag hade glömt att skriva en hel del som jag borde ha skrivit men jag orkade inte fixa det liksom. Det värdelösa med helgen var mest att jag inte gjorde något och att jag mer eller mindre satte mig själv i den sitsen. Att bara vara är ibland rätt skönt men oftast gör det mig så rastlös att jag blir tokig. Ändå drog jag mig för att söka kontakt, igen som den fegis jag är. Och det gör mig arg för jag vet att det faktiskt finns människor som vill träffa mig hur mycket jag än försöker intala mig själv att ingen tycker om mig. Varför? Folk bevisar motsatsen hela tiden men ändå sitter jag här som en liten snorunge och leker forever alone.

Inte heller orkade jag göra något. Vad är det som gör mig så trött egentligen? Allt tänkande och ältande? Nej det måste blir förändringar på det här snart för det här har helt enkelt hållit på för länge nu. Hur många gånger har jag inte sagt det liksom? Hah. Har varit på stabilitetsträning idag och badat så för tillfälligt mår jag trots allt lite extra bra. Träningsvärk och en totalt avslappnad kropp trivs bra ihop. Och lite kladdkaka på det, mums! Så ska avsluta dagens gnäll… nu.

Detta inlägg har 8 kommentarer

  1. Cyber- life with autism and art

    Sv: När jag skulle rita den gulliga teckningen så kom det massa fniss & pip från mig, för jag tyckte så mycket om den. ^^

  2. Alisha

    Om jag bodde närmare, så skulle jag kunnat hälsa på och jag skulle förstått precis hur du mådde, för jag är likadan. Jag vill umgås med folk, men vågar inte ta kontakt och be någon komma över >:

    Sv: Tack!!! 😀 <3

  3. Alisha

    Sv: Du är! Jag vet ju att vi är ganska lika och att vi fungerar på samma sätt och jag vet att du kanske inte orkar umgås med folk för länge och jag är likadan. Därför skulle det funka ganska bra mellan oss om vi träffades, för vi vet hur vi kommer fungera – även om vi aldrig har träffats 😮

    För mig är det i alla fall svårare att umgås med mina vänner, för ingen av dom har en social fobi och ingen av dom har ADD/ADHD 🙁

  4. Alisha

    Sv: Precis! Många utav mina vänner förstår inte varför jag inte kan göra vissa saker som t.ex betala utan att få panik. Min familj förstår inte heller och det slutar oftast med att jag blir tillsagd för att jag inte svarar i hemtelefonen, men dom förstår liksom inte ångesten och paniken jag får, trots att jag talar om det varje gång D:

    Jag har sagt till många att jag inte lär orkar umgås och jag brukar bara gå upp till mitt rum om jag är bland folk för mycket och då räknas familjen också in. Jag blir trött D:

  5. Alisha

    Sv: Ellerhur! Men dom kanske har svårt att förstå, men för oss är det ju obvious att det blir irriterande när dom säger sånt D:

    Ja, det tar så otroligt mycket energi! Trots att jag känner alla som jag umgås med, så analyserar jag folk. Det gör jag när jag är ute också och försöker förstå varför dom är där, vad deras historia är osv. Det värsta är ju när jag gör så på flygplatsen och när jag sitter i flygplan, ååh vad ångesten kommer fram då D:

  6. Johanna Sparv

    Jag kommer alltid tycka om dig! Mig blir du inte av med (;

Lämna ett svar