Livet börjar på riktigt efter min 25-årsdag

Min 25-årsdag närmar sig med raketfart. Det är lite svårt att tänka sig. Hur kan jag redan ha levt i hela 25 år? Vart tog alla åren vägen egentligen? Det känns ibland lite sorgligt när jag tänker på hur många av dessa år som har slösats bort på ångest, depression och ätstörningar. Samtidigt blickar jag tillbaks på åren med stolthet och glädje. Det måste ha funnits en anledning till varför saker och ting blev som det blev. Det har varit ett rent helvete men utan dessa år skulle jag inte heller vara den jag är idag. Kanske var det meningen att jag skulle lära mig något och kanske finns det mycket kvar som jag behöver lära.

Jag kan sitta och vara ledsen över allt jag har missat eller vara glad över allt som jag har kvar att uppleva. Valet är enkelt. Det inte alltid som min ältande tänkande håller med men jag försöker vinna den kampen. Det är lite lustigt hur man kan gå från att längta till varje födelsedag till att känna ångest över sitt åldrande. När man är liten ser man fram emot att bli äldre, att bli mer mogen och att få göra mer. När man väl får göra allt läggs istället allt fokus på att varje år är ett steg närmare döden.

Det känns som att tiden rinner ur ens händer. Många stressar över att man inte har gjort tillräckligt mycket i sitt liv och över att man inte är där man trodde att man skulle vara. Jag själv var stensäker på att jag skulle ha barn när jag var 23 år, senast 25. Idag kan jag inte säga att jag känner så särskilt många 25-åringar som är redo för barn, inklusive mig själv. Varför sätter så många av oss ens upp dessa mål? Hur kommer det sig att det känns som att vi ska ha vår karriär upplagd åt oss, äga ett hus och ha minst ett barn? Dessutom ska man ha hunnit resa jorden runt, festat som galningar, provat alla droger som finns och legat runt tillräckligt mycket för att få ut det ur våra system. Annars har vi ju inte levt. Eller?

Det är nu livet startar på riktigt.

På min 25-årsdag smäller det! Inte för att det händer något speciellt egentligen. Jag har bara bestämt mig för att livet startar på riktigt då för mig. Att fylla 25 år är trots allt en milstolpe. Trots piss och skit har jag stått ut. Jag har klarat det och tro det eller ej, jag har gått vidare. Vad jag har missat och vad jag inte ännu har hunnit göra är oväsentligt. Livet är en spännande resa och jag vill inte förstöra den med pressen på vad jag borde ha gjort eller var jag borde vara. Varje dag är en gåva hur tråkig eller oviktig den än tycks vara.

Keep calm, it’s leo season!