Looks can be decieving

Roslagsbanan –  Täljö station. Så här ser vår fina lilla station ut mitt ute i skogen. Jag älskar naturen extra mycket just nu! Hur kommer det sig att jag alltid glömmer bort hur det känns att andas när hösten tassar in? Allt luktar så gott och jag kan andas så lätt. På vintern är det för kallt och på sommaren är det för kvavt, under den korta hösten är det helt perfekt. Så länge det inte regnar och blir för kallt så är jag nöjd. Hösten är ju annars så himla fin!

Idag har jag varit på Ilsa, fortsatt med kartläggningen och planerat inför torsdag. Då ska jag åka på studiebesök med min handläggare och hälsa på katthemmet i Vaxholm! Jag vet inte om det finns möjlighet att få praktik där men det ska bli spännande att få se hur de har det där i alla fall. Efteråt köpte jag ett rehabkort och tränade en snabbis. Det blev lite stressigt då jag hade ett till möte efteråt men jag hann en liten stund ändå. Jag hade ett möte med ”min” sjuksköterska, diskuterade om mina mediciner och kollade upp pulsen/blodtrycket som såg ut som vanligt. Det var ett tufft möte och jag fick kämpa för att hålla tårarna inne. Jag är väldigt öppen om mig själv och mina problem, kanske lite för öppen till och med, men vissa saker kan jag verkligen inte berätta för någon. När det kommer till mina djupaste känslor tar det liksom stopp. Det gör helt enkelt för ont. Att bara ens erkänna att jag är medveten om att jag kan vara född och lagd åt det mer depressiva hållet var nästan för mycket. För just det är en stor del av mig själv som jag inte kan acceptera. Jag har skämtat och diskuterat ytligt om det tidigare men idag fick min stolthet sig en riktig smäll. När jag fick frågan ville jag bara skrika men jag gav ett kort svar och skrattade som alltid. Min lilla skyddsmekanism som aldrig stängs av. Ingenting funkar, ingenting hjälper. Hur länge ska jag behöva låtsas? Jag vill så gärna att jag och de har fel – Hur som helst SKA jag övervinna den delen av mig och bli fri.