Medication and a bunch of chemicals.

Nervositeten höll sig inte borta igår när jag träffade min nya läkare men det gick faktiskt väldigt bra. Han var lite udda på sitt sätt men när det kom till medicinerna så verkade han vara väldigt seriös och noggrann. Det kändes bra att få kunna prata med en läkare på ett mer objektivt sätt om mediciner och dylikt istället för att få känna sig som en okunnig patient. Jag har ofta känt mig ignorerad förut av läkare som inte verkar tåla frågor eller som kan argumentera för sin sak. Många verkar vifta bort en så fort man öppnar munnen eller inte håller med dem om vad de tycker och vill. Det är ändå ens egna kropp så man har rätt till att få information om vad det är som man får och få kunna säga sin egna åsikt. Därför var det skönt att känna att han ville lyssna på mig och att han faktiskt visade sin förståelse för vad jag sa. Jag hoppas att det känns lika bra nästa gång jag träffar honom och att jag känner mig mer nöjd med honom som läkare än med de andra som jag har haft.

Han ansåg att vi skulle gå långsamt fram för säkerhets skull på grund av biverkningsrisken så det blev inte så mycket förändringar. Nu har jag slutat med Concertan helt och hållet medan dosen av Stratteran har höjts. En del andra av mina mediciner är rätt verkningslösa men han ansåg att vi ska ta ett steg i taget och vänta på hur det blir med Stratteran först. Sedan när vi vet mer om det hjälper eller inte så ska vi höja dos eller ta bort andra läkemedel. Det låter ju ändå rätt vettigt tycker jag! Han förvånades över att jag inte tar någon antidepressiv med tanke på mina andra diagnoser men han ville vänta även med det. Så nästa besök blir intressant, det känns faktiskt ganska onödigt att ta mediciner som inte hjälper och samtidigt känner jag att det blir lite för mycket. Det gäller att hitta en bra balans, men egentligen vore det bäst att inte behöva ta något alls.