”Men släpp det bara!”

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit tillsagd att jag ”borde släppa det”. Att jag bara ”håller fast i det förgångna” och att ”det var ju då så du kan inte sitta och tjura över det nu”. Jag vet att jag har lite väl svårt att släppa saker och jag vet att jag ibland håller fast vid saker utan någon egentligen mening. Men oftast kan jag inte ”bara släppa det” just av det enkla faktumet att det är något som gör mig ont. De som kan släppa allt i det förflutna, förlåta och gå vidare har egenskaper som jag avundas. Jag skulle vara jätteglad om jag kunde det, men det ger ingen rätt att få mig att känna mig dum för att jag känner som jag gör.

Istället för att snäsa av något som får mig att må dåligt kan man ju faktiskt fråga varför jag inte kan släppa det. Bara för att det inte längre är ett problem för andra betyder det inte att det är löst för mig. Anledningar till att jag inte släpper något är; 1. Du har inte bett om ursäkt. 2. I vissa situationer räcker inte en sketen ursäkt för mig och jag behöver se att du verkligen ångrar dig. 3. Ibland behöver jag lite större gester som visar att du verkligen bryr dig om mig. Det kanske låter orättvist men det är precis det jag gör när jag känner att jag har gjort någon som står mig nära fel. 4. Du har inte försökt förstå mig eller kanske inte ens lyssnat på mig när jag har velat prata om saken. 5. Du har inte gjort någonting för att lösa det. 6. Jag förstår helt enkelt inte och behöver göra det för att kunna gå vidare. Annars sitter jag och överanalyserar det i all oändlighet.

Jag hatar verkligen när människor försöker sopa allt under mattan och låsas som ingenting. Speciellt eftersom att det i princip alltid är jag som är den som är sårad. Att alltid vara den som sitter och gråter och sen även behöva vara den som måste ”bara släppa det”… det gör så jävla ont. Varje gång tär det lika mycket på mig och varje gång känner jag hur jag förlorar ännu en del av mig själv. Ju ondare det gör, desto mer stänger jag av. Hur kan jag förväntas att släppa allt och gå vidare när det alltid är jag som blir så himla ledsen? Jag skulle kunna sitta och bara tycka synd om mig själv men det gör jag inte. Jag försöker ta tag i det, prata om det och försöker hitta en lösning. Ändå är det ändå alltid jag som får ta skiten för att jag är så överkänslig och aldrig släpper taget. Men hur skulle det kännas om det var ombytta roller?

Ju mer någon sårar mig desto mer förväntar jag mig utav den personen. Det kanske är naivt av mig att tro att personen i fråga någonsin skulle handla som jag skulle ha gjort, men jag inte förstå hur man kan såra någon och sen bara låtsas som ingenting om och om igen. Är det bara jag som tycker att om man gör något fel så bör man göra något som är rätt? För mig kommer man långt med en gest för att visa omtanke på något sätt, speciellt när det inte alltid finns saker som man kan göra för att ställa allt till rätta. Men att säga åt någon att man gör fel för att man aldrig släpper saker och ting utan att ens försöka förstå varför personen inte har gjort det är helt idiotiskt enligt mig. Hur känns det egentligen att veta att en person lider på grund utav ens handlingar utan att man ens försöker göra någonting åt det? Förlåt om jag är så jobbig och ställer till med besvär men betyder inte mina känslor någonting? Jag vill faktiskt få känna att jag också får ta plats i den här världen.

Jag ber om ursäkt om det låter som att jag sitter på piedestal nu. Jag är inte prefekt och jag har många fel och brister, men just det här är något som har varit lite av en öm punkt hos mig ett tag nu. Det gör mig båda förbannad och totalt uppgiven att ständigt känna att jag måste släppa saker och ting när jag inte kan. Det är inte så att jag sitter och håller fast för att jag tycker att det är roligt. Det betyder bara att det är något som har sårat mig, att det är olöst eller att jag inte kan förstå det.

Är jag verkligen så hemsk som inte kan släppa varenda gång någon får mig till tårar?

Lämna ett svar