Meningen med bloggen!

Som ni kan se i förra inlägget så har jag en ganska surmulen dag, jag erkänner att jag tar lätt åt mig och att jag stör mig alldeles för lätt på i princip allting. Det är ingen bra egenskap som jag gillar med mig själv men jag vet inte riktigt hur jag ska tygla det, en del av min personlighet är helt enkelt hatisk och det känns svårt att bryta sig ur det. Nu är jag hemma hos älsklingen dock så det mesta känns bättre, han gör mig på något magiskt sätt så mycket gladare även fast jag bara vill slå ner allt och alla. Men i detta inlägget tänkte jag skriva vad som är meningen med bloggen och varför jag blottar mina känslor och tankar på detta sätt.

När jag började skriva på bloggspace som blev min första riktiga blogg så hade jag det mest som ett sorts andrum där jag även kunde förklara för de nära om varför jag betedde mig som jag gjorde. Jag får väl medge att jag även sökte någon sorts bekräftelse där jag behövde höra att andra brydde sig, att öppna mig verbalt för andra har alltid varit svårt så det här var ett lättare sätt för mig. När jag inte kunde förmå mig att träffa andra så kom jag med ursäkter som att jag kände mig sjuk och dylikt, det fick mig att känna mig falsk så det kändes mer rätt att på något sätt förmedla hur det egentligen låg till (Fast jag ursäktar mig fortfarande, jag vågar inte förklara sanningen direkt till en person).

Efter ett tag så började jag känna mig rätt så patetisk när jag läste igenom mina inlägg och skämdes för det jag hade skrivit. Jag kunde inte skriva alls och formulerade mig väldigt konstigt medan det lät som om att jag skrek efter uppmärksamhet. Jag medger att jag gillar positiv och omtänksam uppmärksamhet men det är inte det jag söker i bloggen, jag vill inte få uppmärksamhet för hur jag mår utan för något jag kan eller är bra på. Så efter ett tag tänkte jag radera eller låsa bloggen så att jag slapp skämma ut mig mer.

Men då så kom den första kommentaren som sedan fick flera att skriva samma sak, det fanns de som fann glädje och lättnad i min blogg. Psykisk ohälsa verkar fortfarande vara tabu och flera trodde att det var ensamma, annorlunda och onormala som kände som de gjorde. Så när de fann min blogg så insåg de att det inte var fallet och att de var flera som hade liknande problem. Det fick mig att ändra min syn på bloggen och jag fortsatte att skriva om mina känslor och om min kamp för ett bra liv. Det får mig att vilja bli ännu mer engagerad här i min nya blogg där jag ska försöka, i mina bättre stunder, att uppmuntra och skriva tips till andra som känner att de behöver det. Jag var själv i samma sits ända upp i tonåren och trodde att det var förbjudet att ens ta upp det, så istället höll jag allt inne och försökte gömma mig bakom mina masker. Det har förstört väldigt mycket för mig och har skapat flera konsekvenser så jag vill se till att inte andra går igenom samma sak även fast det kan vara svårt att undvika det.

De som läser min blogg av denna anledning och de som råkar trilla in, jag vill berätta en sak för er. Hur ni än mår,frisk som sjuk, psykotisk som fobisk, deprimerad som glad… Ni är inte ensamma. Det är inget fel på er alls och ingen är på något sätt onormal, den benämningen borde inte ens existera. Vi är bara människor och vi har all rätt att känna så som vi gör. Men om ni känner att något tar över ert liv eller om det är något som ni inte klarar av, något som förstör för er själva i olika aspekter… Prata ut! Lid inte i det tysta och skäms inte, det är helt okej och det spelar ingen roll om någon kläcker ur sig en idiotisk kommentar. Det är ingen skam att inte kunna ta hand om sig själv, att söka hjälp hos en terapeut eller till och med vänner är mod.