#Metoo – Hashtaggen som sprids som en löpeld

Kampanjen #Metoo har minst sagt tagit över våra flöden på sociala medier den här veckan. Och det är med all rätt. Flera kvinnor, unga som gamla, skriver om sina upplevelser av sexuella trakasserier under #Metoo. Det är otroligt hur många det är som efter flera år av tystnad har kommit fram. Samtidigt är det otroligt hemskt hur många som har blivit utsatta för det.

Det sjuka är att jag förväntade mig att alla kvinnor jag känner skulle skriva #Metoo. Varför? För att det händer så ofta att det känns som en självklarhet. Hur sorgligt det än låter så är det tyvärr sanningen. Jag tvekade ett tag innan jag skrev det. Inte för att jag skäms eller så. Jag har blivit ganska skonad om jag jämför med andra och jag har aldrig haft några problem att prata om det som jag har upplevt. Jag tvekade för att jag var osäker på om jag räknades som ett ”offer”. Om jag ens hade tillåtelsen att säga att jag har blivit sexuellt trakasserad.

Jag har ju inte blivit våldtagen.

Inte heller har jag blivit intryckt mot en vägg och fått någons ovälkomna fingrar i mig. Sen slog det mig. Hur sjukt är det här samhället om sexuella trakasserier har blivit så pass normaliserat att vi ofta inte ser felaktiga handlingar som ”en big deal”. Som om det vore något att bara ”slå bort”. Men egentligen, hur kan det på något sätt vara okej att bli tagen på rumpan bara för att någon anser sig ha rätten till att ta på den? Sen när är det okej att ofrivilligt få ha sett oräkneliga män onanera på nätet innan man ens har kommit in puberteten? Varför i helvete ska jag acceptera att folk tar på mina bröst bara för att?

Det finns många frågor men inga vettiga svar.

Jag kände mig smutsig och feg.

Som sagt så har jag kommit lindrigt undan. Jag känner alldeles för många som har blivit våldtagna och otroligt utsatta på olika sätt. Det krossar mitt hjärta för ingen av dem förtjänar det. INGEN förtjänar att bli behandlade och nedvärderade på det sättet. Jag själv kan räcka upp handen med sjukt många andra på att jag har blivit tafsad på. Främst av främmande män som tydligen inte brydde sig om min åsikt.

Jag kommer speciellt ihåg en gång när jag var 14 år och satt och väntade på min dåvarande pojkvän. Då kom en vuxen man som talade engelska och satte sig bredvid mig. Det verkade oskyldigt i början men det slutade med att han började smeka mitt lår allt närmre där jag absolut inte ville ha honom. Speciellt på den tiden kunde jag inte hantera rädsla i huvud taget. Jag ville skrika, slå honom eller åtminstone springa därifrån men jag kunde inte. Jag frös fast. Det tog all av min kraft och mod att mota bort hans hand men han försökte om och om igen. Han valde att inte sluta fören jag pep ut att min pojkvän var på väg för att möta mig. Jag kände mig smutsig, feg och skämdes när det egentligen han som gjorde fel. Bara han.

När jag var 12 år blev jag och mina vänner jagade utav flera män i bilar. Jag var uppe i Luleå under en helg och vi gjorde det dumma valet att gå ute på kvällen trots att det härjade gäng som åkte i ett flertal volvos. De var kända för att misshandla män och våldta kvinnor. Bara några timmar tidigare hade vi sett hur de trakasserade en kille mitt på ljusa dan. När de kom efter oss trodde jag att vi var körda. De cirkulerade, letade och väntade oss. När vi sprang upp mot en skola i tron om att vi hade skakat loss dem stod det flera bilar och väntade på. Vi sprang upp i täta husområden och efter ett tag gav de upp. Jag är så otroligt glad för jag vet inte vad som skulle ha kunnat hänt. Vi berättade aldrig det för någon vuxen.

Ett nyp i rumpan är faktiskt inte alltid så kul.

Det har såklart varit mycket diskussioner om #Metoo kampanjen. Tyvärr är det många som sparkar undan det lite alltför lättvindigt. Artikeln ”Ett nyp i rumpan är inte så farligt” gjorde mig lite ledsen. För det är just det tankesättet som har varit en bidragande orsak till varför jag ifrågasatte om jag verkligen har blivit sexuellt trakasserad. För hur många gånger har man inte hört det? Självklart går det inte att jämföras med något så grovt som en våldtäkt. Men det innebär inte att man behöver minimera det faktum att det inte är okej.

För det handlar inte bara om ett nyp i rumpan. Det handlar om integritet och respekt. Och om någon bara tar för sig på min kropps bekostnad är det ett intrång.

Jag vill inte att främmande män ska få ta på min rumpa på tunnelbanan. Jag vill inte vara okej med att få dickpicks från killar som tror att de kan få ragg genom en dålig tagen bild på deras penis. Inte heller vill jag vara okej med alla vuxna män som ville ha camsex med mig redan när jag var 11 år. Det är inte okej på något sätt.

#Metoo öppnar upp människors ögon.

Vi var en stor grupp som började diskutera #Metoo i veckan. Det var lite intressant att männen blev förvånade när några av oss kvinnor berättade att det var vardagsmat. Jag tror att den här kampanjen kan vara en riktig ögonöppnare för vissa. Tack vare kampanjen har många modiga klivit fram och berättat sina historier. Det här stora problemet som finns i vårt samhälle har blivit belyst på ett massivt sätt och jag tror att många har börjat förstå varför vi kvinnor försöker skrika ifrån mer. Att vi inte överdriver och att sånt här inte bara händer utan även händer så pass ofta att det har blivit något normalt helt mot vår vilja.

Vi som tänker att ”alla män är en potentiell våldtäktsman” när vi går hem ensamma i mörkret gör det inte för att vara elaka. Inte heller för att alla killar är svin som våldtar eller för att det inte finns kvinnor som våldtar och trakasserar. Vi gör det för det är det som vi har vuxit upp med och lärt oss. Varje gång någon tar på oss utan lov blir vi påminda om risken vi utsätter oss för. För väldigt ofta känns det inte som att vårt värde räknas. Det är ju så många som inte bryr sig det minsta om vad vi känner eller tycker. Vi är ju bara vandrande kroppar att ta på.

Nu är fan nog med det, det räcker!