Det här med att lägga 100% fokus på mig har ju gått sådär… Jag vet inte riktigt om det ens är möjligt med min hyperaktiva hjärna som redan har tänkt ut 1000 olika scenarios med olika människor.
Det har varit lite lugnare och stabilare för mig ett par dar, men idag började det igen. Helt plötsligt kändes det som att någon högg mig rakt i hjärtat och jag fick svårt att andas. På den korta vägen hem från affären hann jag övertänka något jag har hört och försökte ännu en gång desperat förstå vad som har hänt.
Mitt i allt börjar jag intala mig själv saker och får panikångest. Jag slänger upp mobilen, kollar frenetiskt och inser att det jag tänkte på såklart inte hade hänt. Det var inte ens en så särskilt dramatisk grej jag tänkte på så jag kände mig återigen sjukt patetisk. Självklart intalar jag mig själv att det förr eller senare kommer att hända. För vem fan orkar med en människa som jag?
Att jag har en hel del vänner sen flera år tillbaks och har haft flera relationer som har hållit i flera år räknas tydligen inte. För nu är jag inställd på att alla hatar mig eller ännu värre, inte ens bryr sig om min existens. För tja… varför inte? Lite extra drama i livet gör ju det så mycket roligare…
Jag vill så gärna veta vad jag har gjort för fel. Är jag verkligen så korkad och naiv? Samtidigt så förstår jag inte en riktigt varför jag bryr mig så pass mycket som jag gör. Eller varför jag känner en sån stor oro som hela tiden hoppar fram när jag minst anar det.
Varför i helvete triggas jag så mycket av det här?! Varför kan jag inte bara släppa det och tänka ”it is what it is”?
När jag skriver det här så skrattar jag nästan lite samtidigt. För det hela låter så sjukt och överdramatiskt. Och det är väl också just det. Men när jag väl lever i stunden känns det alltför verkligt och det gör så jävla ont i mig. All logik försvinner och jag vill bara gömma mig för omvärlden.
Men att hålla skiten inne har bevisligen inte fungerat alls på mig så jag fortsätter att skriva hur dumt det än låter. Att få ner det på pränt gör det lite tydligare att se vad det egentligen är som händer. Det blir liksom lite enklare att distansera sig och se allt från ett annat perspektiv.
Och egentligen så vet jag nog varför jag känner mig så triggad av hela situationen. Tyvärr så vill inte min stolthet känna sig vid det. För då måste jag erkänna något för mig själv som kan bli rätt jobbigt för mig att hantera. Men förr eller senare måste jag möta det och låta mig känna allt, hur läskigt det än må vara. Jag vet bara inte om jag är redo för det ännu.