Snodde bilden från finaste Veronica bara för att hon har gett mig en sån fin julklapp. ♥ Can´t wait to open it!
Godmorgon på er sötnosar och tomtenissar som hittar hit! Jag sitter på Mando som vanligt och vilar efter frukosten som jag nu inte längre behöver tvinga och stressa i mig. Aptiten är tillbaks och jag blir bara mer och mer hungrig för var dag som går. Även fast vi precis höjt matschemat så känns det som att jag ständigt svälter och troligen kommer det att kännas så i minst en månad till. Under tiden som min blogg har legat nere har vi kollat på mina vikt och längdkurvor för att se vilken vikt min kropp strävar efter. På den här kliniken bryr det inte om ens bmi utan vikten som bestäms i princip redan när man föds. Min vikt ska ligga mellan 60 och 65 nu som vuxen, ett hårt slag i ansiktet men det är bara att acceptera det trots att jag lovade mig själv att aldrig se 6an igen på vågen. Det kändes lite sjukt att kolla på kurvorna då det visade sig att jag har vägt så lite som jag skulle ha gjort när jag var 7 år yngre än nu. Vilket såklart tar en del stryk på kroppen. För att kunna acceptera det här försöker jag jämföra mig med andra som har ungefär samma vikt och längd som jag har. Men det är svårt. För trots att jag vet att det kanske är lite ologiskt så anser jag mig själv se så mycket större ut än vad de gör. De ser inte alls tjocka ut men jag känner mig helt grotesk. Varför? Hur kunde det bli så här fel? Om jag bara kunde se hur jag såg ut från en främmande människas ögon…
Den här processen är hemskt jobbig och smärtsam. Jag försöker acceptera det faktumet att glipan mellan låren börjar snart att försvinna helt, att mina magmuskler är mindre synliga och att mina armar kommer att bli ännu större. Som tur är så är jag oviss om vad jag väger just nu, annars skulle jag nog falla sönder och samman. Men jag ser och känner att jag har gått upp en hel del i vikt på en väldigt kort tid och det känns hemskt. Samtidigt känns det som ett tecken på att man börjar bli frisk men som tur är så påminde min behandlare om att min kropp fortfarande behöver repareras och att vikten inte alls är avgörande för hur frisk eller sjuk man är. Mycket av mina symptom är tydligen tecken på överträning trots att jag inte har tränat på snart en månad, så visst tar det en lång tid innan man känner av någon förbättring. Jag trodde att tröttheten skulle bli lite bättre åtminstone men det är ingen skillnad där heller, min kropp är helt enkelt för sliten och behöver återhämta sig under en lång tid framöver. Och jag måste stå ut och acceptera alla förändringar som kommer att ske. Jag önskar bara att det kunde sluta göra så ont.
Nu börjar jag skriva för mycket igen så jag ska nog sätta en lite punkt nu. Det har funnits så mycket som jag har velat skriva om under de senaste dagarna men nu är det mesta bortglömt. Om det är något ni undrar över eller om ni har några önskemål om vad jag ska skriva så är det bara att säga till!
5 svar på ”Min nya målvikt: 60 – 65kg”
tänk på att du kommer bli frisk istället, du är superduktig som kommit så långt!
Det här med tröttheten – jag känner likadant. Flera personer som jag känner till som har Aspergers syndrom har den här ständiga trötthetskänslan. Kanske har det att göra med det? Jag vet inte om det beror på det för mig, men visst kan det vara så. Kram <3
Håller med första kommentaren, att du är duktig som har kommit så långt 🙂
Sv: Haha, jag måste lägga ner tid på att plugga, för jag vill inte vara kvar i skolan förevigt, även om jag tycker om att vara där D:
Och så mycket inspiration har inte jag och jag kan inte göra söta gubbar, haha. Jag bara ritar det som är lättast att komma på, ehe $:
Och jag håller på att bli galen för att jag inte har ett rum D:
Mammas killes barn kommer ju hit nästa vecka och jag har mina porslin döskallar + min stationära dator ute i hallen medans rummet görs om + min systemkamera i vardagsrummet så att ingenting går sönder och nu får jag ångest bara av att tänka på att dom ska komma och kanske håller på att pilla på allting ):
Oh well, får tillbaka mitt rum på tisdag, det är bara att bita ihop D:
tänk på att du kommer bli frisk istället, du är superduktig som kommit så långt!
re; ah det var fan astrevligt 😀
hoppas vi ses igen nån gång 😀
Det här med tröttheten – jag känner likadant. Flera personer som jag känner till som har Aspergers syndrom har den här ständiga trötthetskänslan. Kanske har det att göra med det? Jag vet inte om det beror på det för mig, men visst kan det vara så. Kram <3
Håller med första kommentaren, att du är duktig som har kommit så långt 🙂
Sv: Haha, jag måste lägga ner tid på att plugga, för jag vill inte vara kvar i skolan förevigt, även om jag tycker om att vara där D:
Och så mycket inspiration har inte jag och jag kan inte göra söta gubbar, haha. Jag bara ritar det som är lättast att komma på, ehe $:
Och jag håller på att bli galen för att jag inte har ett rum D:
Mammas killes barn kommer ju hit nästa vecka och jag har mina porslin döskallar + min stationära dator ute i hallen medans rummet görs om + min systemkamera i vardagsrummet så att ingenting går sönder och nu får jag ångest bara av att tänka på att dom ska komma och kanske håller på att pilla på allting ):
Oh well, får tillbaka mitt rum på tisdag, det är bara att bita ihop D:
Awesome blogg! :]