Där ute blir det bara mörkare och mörkare för var dag som går. Frosten biter tag i en och sprider kylan som en löpeld genom kroppen.
Trots det kan jag inte sluta le.
Inombords blir elden allt starkare och den lyser upp i vintermörkret. På utsidan fryser jag men på insidan känner jag en värme som blir allt starkare.
Jag kommer hela tiden längre ifrån det mörka dunklet som har dragit ner mig alltför länge. Den täta dimman av förvirring lättar och allt verkar bara bli klarare och klarare. Mina tankar känns inte längre hoptrasslade och svåra att nå. Jag kan äntligen börja urskilja dem och förstå mina reaktioner och känslor på ett helt annat sätt.
Jag går från klarhet till klarhet
Allt jag gör nu verkar skapa en kraftfull dominoeffekt inom mig och nu börjar det utvecklas med en otrolig fart. Jag vet inte ens var jag ska börja. Det verkar som att så fort jag löser en liten knop så löses andra knutar upp helt automatiskt.
Min personliga utveckling har fått en rejäl spark i röven och jag älskar det! Utvecklingen känns inte längre obekväm och ångestfylld. Istället får processen mig att känna mig befriad, stärkt och rent av taggad på livet.
Jag har fortsatt att reflektera över mitt beteende och mina reaktioner. Jag har även lagt upp bilder på sociala medier bara för att analysera vad jag tänker och känner. Är det olika beroende på vem som kommenterar eller likear? Vad känner jag om en viss person inte reagerar? Varför? Varför inte?
Det har blivit otroligt klart för mig att mina känslor och tankar inte är så connectade som de borde vara. Mina tankar vill gärna sätta igång negativa spiraler för det minsta lilla. Samtidigt så känner jag inget i varken hjärtat eller maggropen. Vilket såklart får en att undra, varför väljer jag att gå till den negativa spiralen och spinna vidare tills att jag faktiskt känner något? Jag vill ju inte känna ångest och må dåligt.
Preoccupied attachment style – Otrygg ambivalent anknytning
”Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer.”
https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/relationer/anknytning
Jag började läsa på om anknytningsteorin, gjorde ett test och kände mig så träffad. Jag önskar att jag hade läst på om det för flera år sedan för det får allt att kännas så logiskt. Tänk om jag hade vetat om det när jag var tonåring. Då skulle jag kanske ha sluppit en hel del onödig drama.
”Om du har en otrygg anknytningsstil kan du ha ett starkt behov av nära relationer, rädsla för att bli övergiven eller avvisad och ha svårt att lita på andra. Du kan vara i alltför samklang med andras känslor och beteenden, och du kan tendera att dra slutsatser om din partners humör och tankar på grund av dessa rädslor.”
Jag är ju inte alls lika illa som jag en gång var. Då var jag tyvärr tjejen som snokade i mobilen, datorn och alla sociala konton. Så fort jag blev ignorerad för länge smsade jag ”Om du inte längre älskar mig kan du väl bara säga det?”. När jag såg att min partner ens kollade på en tjej fick jag en sten i bröstet och jag behövde verkligen prata med honom flera gånger om dagen.
Idag är jag ju inte alls så särskilt extrem. Mycket har jag arbetade jag bort i DBT-terapin och vissa saker har jag helt enkelt mognat ifrån. Men förr låg mitt fokus mestadels på att fixa dessa problem så att jag kunde känna att jag var värd att bli älskad. Idag läser jag på om det här och reflekterar enbart för mig själv och min egna skull.
För jag är så trött på att konstant bli triggad och känna den här nervositeten komma upp från ingenstans.
Och det gäller inte bara i kärlekslivet, utan det påverkar även mina andra relationer. Även om en stor del av mig är väldigt inbjudande så håller jag samtidigt folk på lite avstånd. Jag läser alltid in alltför mycket i varje ord, rörelse och blick. Och det konstanta letandet efter att hitta vad som är fel gör det extremt jobbigt för mig att träffa nya människor. Speciellt när jag väljer att känna mig avvisad innan jag ens vet att jag har blivit det.
Att ha något att ”ta på” gör allt så mycket enklare
Jag vet inte varför men att ha ett namn på det som händer i huvudet på mig gör allt så mycket enklare. Jag behöver verkligen känna att jag har något konkret att jobba med och nu har jag det.
På kort tid har jag lyckas minska min ångest radikalt. Samtidigt som jag har tagit ner människor från en piedestal har jag låtit bli att gå för långt åt andra hållet. Trots mina negativa instinkter har jag klarat av att hålla mig från att avskriva människor i förebyggande syfte.
Jag börjar verkligen förstår varför ett inkonsekvent beteende ger mig så fruktansvärt mycket ångest som det gör. Jag har aldrig riktigt förstått min känslighet tidigare men ju mer jag läser och tänker bakåt, desto tydligare blir det.
Med det kan jag se på allt ur ett annat perspektiv, stoppa mig själv när jag blir triggad och reflektera över varför det triggar mig. Till 90% av gångerna har jag upptäckt att mina tankekedjor uppstår av inget annat än min invanda inställning. För det mesta så hinner jag inte ens känna efter om det verkligen sårar mig eller inte. Jag bara tänker och vridet det tills att det gör ont.
Men nu stoppas den processen.
Ju mer jag övar desto enklare blir det att tyda vad som verkligen sårar mig idag vs vad som sårar mitt inre barn. Alla dessa reflektioner hjälper mig också att komma fram till just exakt vad det är som mitt inre barn behöver för att läka. Jag har långt ifrån alla svar idag och jag har mycket kvar att arbeta med, men jag känner mig verkligen så optimistisk just nu. Alla mina problem som har känts så stora och tunga känns bara allt enklare.
Det är verkligen en underbar känsla!
Mitt inre barn får mycket kärlek just nu
Min självkärlek har ökat markant och jag försöker även att tillgodose alla behov som mitt inre barn kan tänkas behöva. Det är alltifrån att köpa sexiga underkläder för min egna skull och inte för en kille – Till att försöka analysera vad som kanske saknades när jag var yngre som jag behöver ge mig själv idag.
Jag började prata om det här med min otroligt visa syster som lös upp som en sol när jag babblade på. Hon är ju ändå min äldsta bästa vän och en av några få som kände mig när jag var liten och när allt föll samman. Jag hade lite svårt att applicera vissa situationer från barndomen till vuxenlivet och finna exakt vad det är som jag behöver göra.
Men hon satte huvudet på spiken och sa det självklara. Jag måste lära mig att gråta inför andra, släppa kontrollen och låta någon annan vara den vuxna. För mig känns det rätt omöjligt för jag är verkligen inte en sån person (no shit, kanske därför jag har lite problem?). Men jag har redan börjat med mindre steg. Som att berätta om det här, berätta om mina behov, hur jag har mått det här året och så vidare.
Jag har varit extremt återhållsam om det och hållit mina ”kärleksaffärer” ännu mer privata. Vilket till slut ledde till en explosion för några månader sen. Så det är tydligt att jag måste öppna upp mig mer och våga visa min sårbarhet för andra. Jag har sakta men säkert börjat öppna upp mig mera och även för flera personer. Så jag kanske har en lång väg att gå innan min stolthet låter mig gråta inför andra, men jag är i alla fall på väg!
Elden i mig blir allt större
Det här kanske låter sjukt konstigt men jag känner mig nästan som Grinchen nu. Ni vet, som när hans hjärta växte 3 storlekar. Mitt hjärta har varit rätt… tyst under flera år. Inte på det sättet att jag inte känner någonting, men passionen och glöden som fanns hade slocknat.
Vilket har gjort allting ännu mer förvirrande över hur jag tänker, känner och mår. Som jag skrev tidigare så klickar huvudet och hjärtat inte liksom. Dessa dagar då jag nästan går och dansar på vägen hem med ett stort leende på läpparna och småsjunger för mig själv… Ja då känns det som att jag verkligen börjar bli Ninni igen!
Hon med eld i både själ och kropp som är nyfiken och exalterad över livet och allt som finns i det. Att börja känna hur lyckan känns innanför bröstet är helt magiskt. Trots mina känslomässiga stormar har jag alltid känt mig så avtrubbad på ett skevt sätt. Så att få börja känna det här igen ger mig otroligt mycket med hopp. Jag är så redo för att visa världen vem jag verkligen är. Jag måste bara locka ut lilla barnet Ninni ut ur sitt skal helt och hållet.
Men som jag skriver om och om igen, jag är på god väg!
En liten sidenote
Jag vill också bara förtydliga att texten om otrygg anknytning inte är något ont menat mot min familj. Jag älskar dem och jag vet att de gjorde det bästa de kunde. Min uppväxt var till stor del underbar och fylld med kärlek. Tyvärr uppstod pissiga situationer och som alla andra familjer hade vi svåra motgångar. Så det är inte en skuldbeläggning på dem, bara en förståelse för mig själv så att jag kan komma framåt.