Mitt inre kaos.

Mörkret stöter ut en känsla av kalla kårar längs ryggraden och fyller bröstet med panik. Vare sig det är ljus eller mörkt ute är inte väsentligt för det är mörkret inne i mitt hjärta som är skrämmande. Röster från förr och nutid ekar ständigt i mina tankar och påminner mig om alla mina tusentals misslyckanden. Jag felar lika mycket som jag velar, fegar ut och ger upp utan en uppriktig kamp. Aldrig försöker jag tillräckligt och aldrig gör eller är jag tillräcklig. Jag är en misslyckad, rädd och trasig liten flicka som fortsätter att springa iväg för att gömma sig i ett litet hörn. Min nalle håller jag hårt i min famn och mina tankar vandrar tillbaks till en tid som var så annorlunda och full av liv. Många av mina minnen har gått sönder och trasslats ihop till ett stort garnnystan med tovor och knutar. Men jag börjar minnas mer hur det var innan det traumatiska hände som satte ingång det riktiga kaoset i mitt sinne. Jag mådde ofta dåligt och bar på mycket självförakt redan som liten, men ändå så kände jag mig ofta lycklig på ett sätt som jag inte har kunnat göra sedan min tillvaro sattes ur spår.

Ingen kunde se vilken smärta jag bar på inombords för allt jag visade var det som jag ville att de skulle se. Ett stort leende på läpparna, en glad trasdocka som inte gjorde någon förargad eller som stod i vägen och tog för mycket plats. Jag hamnade snabbt i bakgrunden och hamnade i en glasbubbla som skyddade mig från omvärlden. Min fantasi hade inga gränser, tvärtom. Jag levde mig in i mina drömmar till hundra procent och tappade snabbt fattningen om vad som var verkligt och inte. När någon frågar hur länge jag har varit så otroligt trött svarar jag ibland att det nästan alltid har varit så. Det är för att jag har glömt bort det faktum att jag faktiskt var ett typiskt hyperaktivt barn när jag var yngre. Aldrig satt jag still, jag sprang mycket var jag än befann mig och var väldigt pratglad tills den sociala fobin formades till. Alltid gjorde jag något och blev snabbt rastlös, det fanns otroligt mycket liv i mig och jag ville leva det fullt ut. Alla låtar jag hörde lärde jag mig utantill och jag sprang alltid ut på äventyr nästan tvångsmässigt sjungandes vare sig jag var ensam eller inte.

Det gör ont i hela kroppen och jag känner mig illamående över att jag har dödat henne. Eller togs hon bort ifrån mig? Det känns som att mitt liv är som en bok där någon har rivit ut en massa sidor. Mycket är bortglömt och oftast minns jag bara det dunkla mörkret som ekar ständigt med skrik i mina öron. Men på senaste tiden har jag börjat inse mer och mer att jag faktiskt kunde vara väldigt lycklig trots att jag hade det svårt. Jag hade så mycket livsglädje och en galet livlig fantasi som muntrade upp mig när jag kände mig ledsen. Mina drömmar hade inte hunnits krossats tillräckligt på den tiden och det var innan min ”perfekta” värld raserades samman till en förruttnande aska. Var jag så skör att det räckte med en enda dag att få mig på fall? Ett fall som inte än har stannat av. Eller var det allt som hände efteråt? Jag fick aldrig sörja på riktigt eller komma in i läkeprocessen samtidigt som jag fick för mycket krav på mig och var tvungen att ta hand om de andra när jag själv var så ung. Chocken försvann inte fören flera år efter och jag har halkat efter för mycket på livets väg. För mycket hände samtidigt och jag förstod ingenting medan ingen kunde dra ut mig ur det förvirrande kaoset innan det var för sent.

Vilsenheten och oförståndet sitter fortfarande kvar djupt inborrat i mig.

Detta inlägg har 7 kommentarer

  1. Emelie

    Tack, du med! allt bra? 🙂

  2. Hanna

    Det känns som att du borde prata med någon om det som har hänt dig. Alla har vi våra sår, men du är inte svag för att du ber om hjälp, snarare tvärt om. Det är starkt att förstå sina egna brister och svagheter. Det är starkt att våga be om hjälp, våga försöka att bli en bättre och starkare människa. Sedan undrar jag om det ens finns några starka människor? Är inte vi alla svaga egentligen, bara att vissa ät bättre på att låtsas att de mår bra.
    Ha det bra och hoppas att dö börjar må bättre snart 🙂
    Tack för din kommentar förresten!

  3. ladymuffin

    sv: javisst?! 🙂 assnygg!

    Ha en riktigt bra kväll och hoppas att din helg har varit bra!

  4. Ells

    Sv; Tack så jätte mycket gumman!

    Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om texten 🙁 Vill bara krama om dig och visa att jag finns

  5. Mel

    Du kan leva för henne, och låta hennes ande fylla dig. Hon finns kvar i dig, gäller bara att våga hitta henne.

Lämna ett svar